Magnus Haglund gör några förtydliganden om ungdomsromanen apropå en trångsynt bokrecension i Dagens nyheter.
Det är något underligt med barn- och ungdomslitteraturens plats i det samtida kulturlandskapet. Den är på en gång omhuldad och styvmoderligt behandlad. Som om den inte riktigt räknades som seriös litteratur utan mest hade ett funktionellt värde, omgärdad av uppfostrande föresatser och läsfrämjande åtgärder.
Det blev om inte annat tydligt häromveckan när författaren Petter Lidbeck berättade att det var han som låg bakom pseudonymen Hans Koppel och romanerna Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag.
Det räckte med att han avslöjade sitt namn för att nyheten skulle avmagnetisera sig själv. En person som tidigare publicerat ett stort antal böcker för barn och ungdom, nej det är inte så attraktivt som författarimage. Det har närmast en diskvalificerande effekt, och bakom allt-ihop finns en inte oansenlig fördomsfullhet vad gäller hur man skall skriva för att bli tagen på allvar.
Även om Maria Schottenius avsikter i grunden är de rakt motsatta, är de avslutande raderna i hennes recension i Dagens Nyheter av Mian Lodalens roman Tiger (1/9) både trångsynta och okunniga: ”jag tänker på hur den här boken ska hitta rätt läsare. Jag undrar varför den ges ut för en vuxen publik? Det är en ungdomsroman snarare än en vuxenbok. Språket är talspråk och slängigt och kör i 180 knyck. Mian Lodalens berättelse har stora kvaliteter, men boken måste ställas i rätt hylla”.
Det är mycket som talar för att de intressantaste och mest nyskapande böckerna gör det svårt för såväl bibliotekarier som bokhandelspersonal att hitta de passande hyllorna.
Bra barn- och ungdomsböcker är som bra essäer: de tar sig friheter.
Som motbild till uppfattningen att barn- och ungdomsromaner skulle vara slarvigare skrivna och använda sig av ett slängigare språk, kan nämnas de amerikanska författarna Dave Eggers och Michael Chabon. De har båda på sistone närmat sig den klassiska äventyrsromanen som form, men givit den helt nya betydelser, både experimentella och fantasieggande.
Det som sker i Dave Eggers romanversion av Till vildingarnas land, berättelsen Vildingarna från i våras, kan jämföras med Italo Calvinos mästerverk Marcovaldo från 1963 (för övrigt utgiven samma år som Maurice Sendaks bilderbok, själva förlagan till Spike Jonzes film och Eggers roman/filmmanus). Det vill säga precisionen i språket och det särpräglade sättet att låta dröm och verklighet kollidera skapar konstverk av högsta dignitet, oavsett hur ung eller gammal läsaren är.
På samma gång barn- och vuxenbok, utan några gränsdragningar däremellan.
Det finns åtskilliga svenska författare som skriver för barn och ungdom med ett liknande allvar.
Per Nilsson har skapat något av ett eget litterärt universum, genom att om och om igen ifrågasätta reglerna för hur en ungdomsroman egentligen får se ut.
I våras debuterade Maja-Maria Henriksson med den ytterst välskrivna och koncisa berättelsen Jag finns, som utmanar läsaren med sitt återhållsamma men i grunden oförsonliga sätt att beskriva de mest ohyggliga övergrepp. En stark och ovanlig bok som litar på att berättelsen når fram, trots avsaknaden av förenklingar och fyrverkerieffekter.
Det handlar i grunden om en tro på dialog. Att litteraturen vinner på ett lyssnande och undersökande allvar.
