Det fanns en tid då Skäggiga damen var ett uppvisningsföremål på nöjesfält och cirkus. I konkurrens med Långe mannen eller den vanställda Venus från Afrika.

Jeanne Mordoj objektifierar sig inte. Hon har fullt kommando över sig och sin "cirkusperformance om skägget, livet och döden". Ganska litet om skägget och livet, faktiskt, desto mer om döden. Mordroj som är utbildad cirkusartist i jonglering och akrobatik är dessutom en skicklig buktalare, visar det sig. Och hon är en tydlig representant för den franska och alltjämt fruktbara nycirkusen: filosofisk, poetisk, visuellt utmanande, raffinerat enkel och ofta komplicerad. Mycket material: snigelhus, snäckor, äggula, mjöl, jord, strån, och när hon buktalar använder hon kranier från får och grävlingar som buktalardockor.

Schubert sjungen av en fårskalle. Glidande balans med äggula på hud. Någon lek med skäggets hen-nighet vill inte Mordoj alls ställa till. Hon är en kvinnlig kvinna, men med välansat skägg, och det är inte mer med det. De bara benen är emellertid damigt rakade.