Den nya spikmatte-trenden har fått hela svenska folket i liggläge på små ettriga gummispikar. Gunilla Brodrej tar del av endorfinruset i kretsen av tusentals självömkande fakirer.
Frågan är inte om Gud finns eller inte. Hela Sverige tycks enat kring en hälsopryl. Prylguden har gummipiggar. I går manifesterades dessa gummipiggars värde genom att
3 000 entusiaster kollektivt la sig ner i solstråleform på Gärdet i Stockholm och under ledning av Agneta Sjödin, Guinness rekordbok och Yogi Om Mokshanada (entreprenören Jonathan Hellbom från Hudiksvall) upprepade ett yogamantra i talkör. Ohm-shanti-ohm, ohm-shanti-ohm. Det var priset man behövde betala för att få en matta gratis. Köerna var väldigt långa och alla kom inte in.
Men vad var det som hände?
Tidigt i våras låg jag på rygg i behå hemma hos min väninna medan resten av middagsgästerna klev runt och kommenterade och jag roade mig med att tänka på Povel Ramels självplågarvisa om Ittma Hohah.
”Ibland alla dom jag känner, stygga grannar och ovänner, finns det ingen som kan plåga mig som jag.”
Gör det ont? Nä.
Hur känns det?
Inget särskilt.
Det är rätt skönt att få en anledning att lägga sig.
Sedan blev det sommar och helt plötsligt verkade det som om alla lindrade sina plågor med att lägga sig på spikmatta. Och detta i ett Sverige som just hade slickat såren från den stora utbrändheten och där minsta dagisbarn har lärt sig ordet stress. Det var som om man funnit antidoten – det ultimata botemedlet som dessutom innehöll en liten klädsam, luthersk uppoffring. En kall avrivning, en kort risbastu, och nu: en stund på spikmattan. Det passade perfekt. Svensk handel listade spikmattan bland sommarens kommande storsäljare vilket naturligtvis gav en ytterligare skjuts till försäljningen. Medierna hakade på. Profetian besannades. Alla köpte, eller kände nån som köpt.
Gratismattor budades kors och tvärs. En miljonindustri var i rullning. Det nyss avslutade, spirituella radioprogrammet P3 Kultur testade mattan
i direktsändning under temat självhjälpslitteratur (15/7). Susanna Koljonen och Tommie Jönsson sände avklädda från studiogolvet och förmedlade den frestande endorfinkicken rakt ut i etern. I reklamradiokanalerna hade man redan lagt sig för länge sedan. Jakob Öqvist på The voice redan före jul i Vakna, coachad av en man i hästsvans, vit tunika och halsband – samma ”Yogi Om” från Hudiksvall. Rix MorronZoos Titti Schulz la sig ner redan
i april. Förra året.
Sedan dess har varje hälsobilaga värd namnet testat mattan och varenda tidningskrönikör och kolumnist kommenterat.
Under tiden lyssnade vi tårögda på P1:s Sommarprogram där den ena barndomshistorien efter den andra rullades upp i ett land som tycktes till brädden fullt av sorg och självömkan. Alla har vi varit små poängterade såväl Anders Wall som Ola Salo och Morgan Alling, små vilsna bröder i pannkakan. Lena Philipsson framställde sig själv som blyg och tafatt. Ingvar Kamprad framhöll sin anspråkslöshet. Det var nåt med självbilden hos dessa svenska kändisar som tydde på ett gemensamt ömhets- och bekräftelsebehov. En sorts besjälat navelskådande som stämde väl ihop med den introverta tillvaron på spikmattan.
I början på juli anmälde konsumentombudsmannen Team Shakti för vilseledande marknadsföring.
Svenska Dagbladets ledarredaktion ville, i en ledare om arbetsmarknaden, apropå KO-anmälningen passa på att påvisa tecken på att ”samhället inte helt tagits över av den grasserande galenskapen”. (SvD 9/7). Nya Wermlandstidningen drog, i ett ledarstick samma dag, en suck av lättnad över att ”äntligen visar forskningen att spikmattan fullständigt saknar de positiva hälsoeffekter som den i marknadsföringen påstås ha.”
I ryggen hade de bland andra Martin Ingvar, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet (KI), som avfärdade spikmattans medicinska effekter som trams. Men Ingvars svar var en reaktion på KO-anmälningen. Företaget hade radat upp lite för många sjukdomstillstånd som mattan skulle bota, som migrän, depression och fibromyalgi. Ingvar och hans kollegor vid KI:s Centrum för integrativ medicin kunde givetvis inte köpa det, men väntar på klartecken från den forskningsetiska kommittén. Sedan sätter de igång en vetenskaplig studie på spikmattorna. En sådan som SvD:s ledarredaktion, som ointagen bastion, behöver för att godkänna dessa irrationella självhjälpmedel.
Nu har det kritiserade företaget ändrat effekten till ”...kan djupgående stress och spänningar försvinna, och du blir permanent djupare avslappnad.”
I Aftonbladet skrev Anders Westgårdh (23/6) att ”Vi lurar varandra med varandras respektive kulturer. Vi västerlänningar söker chakra och prana i indisk visdom, medan indierna ser framtiden i produkter och trender från väst.”
Expressens Ann-Charlotte Marteus bemötte kritiken, också på ledarplats, med att det nog fanns en genusaspekt på mattliggandet. ”Jag tror att ’kvinnor som ligger och såsar’-aspekten provocerade det allmänna medvetandet. ” (4/8).
Det var henne jag åberopade när arbetskamraterna återvände från semestern med spikmattan på sina läppar. Somliga med en nedlåtande fnysning. Jag blev snabbt motbevisad av en manlig kollega som hade ett ärende till vårt hörn av tidningen. Han hade en vederhäftig vittnesbörd om en vän, en man, som fått hjälp med sina sömnstörningar. Han hänvisade till kemin. Det gör ont, då utvecklar man endorfiner, kroppens eget morfin. Nu kunde han sova. Du mår bra och det finns en orsak till det. Motargumenten från mina brunbrända kollegor smälte som smör i solsken och i går låg jag på en matta på Gärdet tillsammans med alla möjliga människor i alla möjliga åldrar. Spikmatteföretaget tog revansch på ett gräsgärde samma helg som Woodstock fyllde 40 år. Meja sjöng på scenen, indiska dansare från södra förorten underhöll. Drogen hette endorfin.
Att gå igenom sommarens mediearkiv med sökordet spikmatta är att scrolla sig fram bland otaliga vittnesmål som börjar i klädsam skepsis och sedan övergår i total kapitulation.
Många idrottsskadade män finns bland de frälsta. Från Mora IK:s forward Alexander Hilmersson till Rögles lagkapten Kenny Jönsson.
Men krönikören Annah Björk (Tidningen Helsingborg 4/6–09) tror att det är Sveriges samlade ångest som får oss på mattan. Att alla onda ryggar och smärtor i nackar beror på ett stressigt liv som vi inte klarar av. Jag träffar en granne som suckar över den annalkande skolstarten och vardagen. ”Då kan spikmattan komma väl till pass.” En annan bekant tror att behovet beror på något så grundläggande att vi saknar kroppsberöring. ”Alla är så ensamma här. Det är lite som en hund.”
Eller som en foppatoffel, föreslår min fotograf. En färgglad grej i gummi som är skön och som finns i alla storlekar.
Svenska folket är kanske rätt och slätt ett folk som förstår att göra det bekvämt för sig.
”Så ni får inte se nåt under i dag, för jag mår inte bra, men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah strax bortom Potn Chtin Buh i Indien.”
Sjöng Ramel, men det var 1947, när spikmattor var gjorda av spikar och beträddes av magerlagda proffs.
