1 februari 1998 verkade det som om arkitekturen i Sverige äntligen fått den prestigefyllda plats i offentligheten som denna då ganska marginaliserade och allmänt misstrodda konstform längtat efter. Man flyttade in i ett nybyggt museum, och inte var som helst utan vägg i vägg med Moderna Museet på Skeppsholmen.
1999 tillsatte regeringen med kulturminister Marita Ulvskog i spetsen den tidigare chefen för Form- och designcenter i Malmö Bitte Nygren som chef för Arkitekturmuseet.
De flesta jag talar med om Arkitekturmuseet är överens om att museichefen har gjort Arkitekturmuseet till ett idéfattigt museum, som inte har lyckats göra sig angeläget. Trots att intresset för arkitektur under samma tid har ökat oavbrutet.
Anders Wilhelmson, arkitekt, som arbetat med en utställning åt museet, menar att Arkitekturmuseet helt saknat engagemang och intresse för samtiden. Rasmus Wærn, arkitekt och medlem av Arkitekturmuseets styrelse 1997–2002, menar att ett museum måste ha en egen kompetens att peka ut de viktiga frågorna, och samtidigt driva en avancerad folkbildning. Catharina Gabrielsson, tidigare ordförande i Rådet för arkitektur, form och design, säger att Bitte Nygren helst presenterat utställningar om design och form.
– Arkitektur är komplicerat och svårt att kommunicera, då har man hellre jobbat med lättförståeliga saker, säger hon.
Chefstillsättning tycks redan i starten marginaliserat arkitekturen på Arkitekturmuseet.
Och nu har Rådet för arkitektur form och design, i en regeringsbeställd rapport, föreslagit att Arkitekturmuseet ska läggas ner. Och återuppstå som ett ”centrum för arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön”. Och den avgående chefen Bitte Nygren applåderar beskedet att museet läggs ner och i stället blir ett, ja, form- och designcenter.
Det är hon ganska ensam om. Också på Arkitekturmuseet.
Det nya centret ska vara en ”federation” mellan Arkitekturmuseet, Svensk Form, Föreningen Svensk Industridesign, Nationalmuseum, Statens Konstråd, Boverket och Röhsska museet.
Rapporten följer en tydlig och stark strömning i samtiden som vill reducera arkitekturen till en fråga om design, menar Anders Wilhelmson.
– Allt i ett missriktat försök att göra arkitekturen mer populär, säger han.
Rapporten för fram de vikande publiksiffrorna som ett av de viktigaste argumenten för nedläggningen. Det kan ju också tänkas att ett Arkitekturmuseum som försöker hitta samtidens utmaningar, som Färgfabriken gjorde med publiksuccén Stockholm at Large (som Arkitekturmuseet tackade nej till innan den hamnade på Färgfabriken), lockar fler människor.
Intresseorganisationen Sveriges Arkitekter skriver i ett brev till kulturministern att det nya centret kommer att gynna form- och designområdet vilket innebär att ”arkitekturen kommer på undantag”. Och det samtidigt som de samtida arkitektur och stadsbyggnadsdebatterna, från diskussionen om Stadsbiblioteket i Stockholm till klimatkrisen, snarast ber om en fördjupning.
I rapporten görs en stor sak av de utländska exemplen på framgångsrika arkitekturcentrum. Här nämns såväl CABE och Design Council i Storbritannien och Pamsela Dutch Design Foundation i Holland. De stora skillnaderna mot de här två institutionerna är, förutom att både Storbritannien och Holland har arkitekturmuseer och/eller arkiv utöver dessa, att de besitter mycket större ekonomiska muskler än vad det svenska centret skulle göra.
På museet har de anställda, oroliga över en framtid som kommer att kräva helt andra kompetenser än den som museet byggt upp, författat en lista över alla de fel och missförstånd som förekommer i rapporten. Och de är ganska många. Från ovanstående positiva tolkning av andra arkitekturcenter till fakta kring arkivets roll och arbete.
Också Catharina Gabrielsson ser hur arkitekturen blir förloraren i rapportens förslag. Men hon ser det som en väntad fortsättning på den statliga politik som förts de senaste 10 åren, sedan riksdagen 1997 antog ”Handlingsprogrammet för arkitektur, form och design”.
Men det är ett strategiskt smart politiskt förslag att låta ett form- och designcenter ta över två ifrågasatta institutioner som Arkitekturmuseet och Statens konstråd, menar hon.
Rapportens författare Claes Eriksson kommer direkt från ett arbete på Kulturdepartementet, och har god insyn i vad som förväntas av en rapport som ska gå i handlingsprogrammets anda. Enligt handlingsprogrammet ska arkitektur hålla ihop med form och design, något som egentligen är långtifrån självklart.
Det finns en hel del i rapporten som stödjer farhågorna om ett populistiskt designcentrum som kommer att förhålla sig lika devot till samtidens arkitektur, form och design som Abba-museet till Abba.
Som att en av de viktigaste organisationerna i den föreslagna federationen blir Svensk Form. Svensk Forms VD Ewa Kumlin mottog beskedet om det nya centret med kommentaren att det kan ”gagna våra medlemmar”. Det nya centret blir nu något som ska ”gagna medlemmar” inom föreningen Svensk Form, de flesta producenter av just form och design.
Och för att motivera att man vill flytta bort Arkitekturmuseets arkiv från det framtida centret skriver man i rapporten att de ”kanske mest omistliga objekten för ett arkitekturmuseum är ju de byggnader som förverkligas i det fysiska rummet”. Man får förstå det som att arkitektur och stadsbyggande är utan historia, utan maktkamp, utan ideologi och samtidsfrågor.
Man tycks i sin iver att skapa ”en mötesplats” och en institution för ”ökad kvalitet inom arkitektur, form och design” också ovilliga att förstå att den akademiska tyngd som ett arkiv innebär faktiskt har ett värde.
– Rapporten är kunskaps- och arkitekturfientlig i sin syn på såväl arkitekturens som ett museums roll i ett samhälle, säger Rasmus Wærn.
FOTNOT: Rapporten från Rådet för Arkitektur, form och design, ska nu ut på remiss till den 9 juni. Ett ställningstagande från regeringen kommer i höstens budgetproposition.
