Irfan, 19, deltog i somras i sin första Pride-parad. Foto: PRIVATIrfan, 19, deltog i somras i sin första Pride-parad. Foto: PRIVAT
Irfan, 19, deltog i somras i sin första Pride-parad. Foto: PRIVAT
Jonas Gardell är författare, komiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: JESSICA GOW / TTJonas Gardell är författare, komiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: JESSICA GOW / TT
Jonas Gardell är författare, komiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: JESSICA GOW / TT
Irfan har gått i Malmös Pride-parad Foto: SHUTTERSTOCKIrfan har gått i Malmös Pride-parad Foto: SHUTTERSTOCK
Irfan har gått i Malmös Pride-parad Foto: SHUTTERSTOCK

Hur bögig måste en bög vara?

Publicerad

Unga HBTQ-personer som söker asyl i Sverige drabbas av en förödande okunskap.

Jonas Gardell möter Irfan, en ung man från Afghanistan som Migrationsverket inte tror på.

Det här är en berättelse om en pojke som går första året på gymnasiets teknikprogram. Han bor med sina ”fosterföräldrar” i ett litet samhälle i Skåne. Han är ambitiös i skolan, beskrivs som snäll och omtänksam. Han är invald i skolans elevråd och har många kompisar. På sommaren har han praktiserat på ett äldreboende i kommunen, på fritiden är han på Friskis & Svettis och han följer gärna med till stallet och hjälper till att sköta och rida hästen Cleo.

Han heter Irfan och har just fyllt 19 år. I somras deltog han i sin första Pride-parad. Han dansade tillsammans med andra på Malmös gator. Irfan är homosexuell och har bara något år tidigare vågat ta det där svindlande steget ut att bejaka vem han är. 

Problemet är bara ett.

Migrationsverket har gett Irfan avslag på asylansökan.

De tror helt enkelt inte på att han är homosexuell och att han därför gott kan återvända till sin lilla hemby i Afghanistan där talibanerna fortfarande styr.

Det här är en berättelse som är omskakande på flera plan. För mig som homosexuell, med erfarenhet om hur svårt att det är att förstå vem man är och stå för det, men också för mig som tonårsförälder. Hugget i hjärtat: tänk om det varit mitt barn!

Unga HBTQ-personer 

Det finns något nästan svindlande existentiellt med problematiken kring de unga HBTQ-personer som söker asyl i Sverige. 

De år i ungdomen som vi alla brottas med frågor som ”Vem är jag?” ”Hur ska jag leva mitt liv?” eller ”Hur ska jag hitta modet att våga vara den jag är och att tro att den jag är, är något värd?” är kämpiga år för vem som helst, men försök för ett ögonblick att leva dig in i en ung homosexuell flyktingpojkes situation.

Hur ska jag hitta modet att våga vara den jag är?

Lägg därför till att du ska göra dessa upptäckter, dessa vägval, med vetskapen om att den du sannast och innerst inne är, går tvärtemot allt vad dina föräldrar lärt dig, allt du blivit uppfostrad till, allt som du har fått inpräntat är hedervärt, och att du tillhör en kultur där hedersbegreppet är avgörande.

Lägg sedan till att du kanske är placerad på ett boende där homofobin och homohatet blomstrar bland de andra unga asylsökande, och du vet att det du är kan orsaka att du blir en av dem som de förföljda förföljer, som de jagade jagar.

Lägg sedan till att när du pratar med handläggarna på Migrationsverket ska du lyckas formulera dig kring frågor du knappt vågat formulera själv, bekänna saker om dig själv som du knappt vågat säga högt till någon.

 

LÄS MER: Jonas Gardell om den arabiska garderoben 

Landsman som tolk

Dessutom via en tolk som är din landsman och som du tror, rätt eller orätt, tittar på dig med avsmak och förakt när du berättar din historia.

Du vet också att om du berättar och står för den du är med ditt namn och ditt ansikte så kan du aldrig återvända. Inte ens om landet du kommer ifrån får fred och välstånd och dina andra landsmän återvänder. Du är för alltid avskuren. Också från din familj, dina föräldrar, dina syskon. Du är en skam i deras ögon.

Det är i den situationen Irfan befinner sig. Han som liksom förhoppningsvis du har vågat uttala orden: ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig!”

Migrationsverkets handläggares uppgift är alltså att avgöra hur homosexuell Irfan är.

Hur bögig måste en bög vara? Hur homo är tillräckligt? Hur många kärleksrelationer måste man ha haft? Hur många sexpartners?

Och är det inte möjligt att Irfan ändå kan återvända, om han bara accepterar ett liv i hemlighet, celibat och skam?

Irfan delar med sig av sin historia till mig. Vi sitter i mitt kök och dricker te. Han och hans stödmamma Ulla har rest upp från Skåne för det här mötet. 

Irfan berättar: ”Jag är stolt över att jag är homosexuell. Jag har dansat i Pride-paraden. Jag vill kämpa för mänskliga rättigheter. Men jag är orolig för min familj i Afghanistan. Byn jag kommer ifrån, Kulmanai, är en liten by, ett par hundra människor kanske, alla känner alla. Min morbror, om han får veta, han skulle döda mig. Byborna, de skulle hjälpa till. De skulle lägga mig i en grop och stena mig. Det är sådan min kultur är. Som jag växte upp i. Jag har sett det hända med andra. Det hände i min by.”

 

LÄS MER Jonas Gardell: Ingen ska få ta min stolthet från mig mer 

Morbroderns plikt att döda

Irfan överdriver inte. När den här artikeln gått i tryck och Irfan offentligt kommit ut som homosexuell är det morbroderns plikt, som hans närmsta manliga släkting, att döda honom. De andra byborna kommer att hjälpa till. Irfan är också orolig att hans mamma och småsyskon som bor hos morbrodern ska kastas ut. Men som han säger. "Jag vill leva. Jag vill inte gå under i helvetet. Jag är 19 år. Jag vill leva.”

Talibanerna kom till Irfans by i mitten av 1990-talet. Han växte upp under talibanernas styre. Flickor fick inte vistas utomhus om de inte ledsagades av en äldre bror eller fadern, de måste bära burka, alla måste gå i koranskola. Irfans pappa arbetade som lokal polis, och han samarbetade med amerikanerna mot talibanerna. En natt trängde de sig in i huset med vapen och förde med sig pappan. De hotade att ta Irfan också, men hans mamma skickade i väg honom till Iran. Han var 16 år när han flydde. Han har inte träffat sin mor eller sina syskon sedan dess.

Jag skrek men ingen kunde höra mig skrika. 

En vecka senare får han veta att pappan är dödad. Han förstår att han måste fortsätta fly. 

Han kommer till Bulgarien där han träffar en volontär som vill hjälpa honom. Irfan blir förälskad. Volontären lovar att ta hand om honom och tar honom med till sin lägenhet, och de älskar. 

Men Irfan är lurad. Det befinner sig flera andra män i den lilla lägenheten. Irfan förstår inte varför. Han är ju förälskad. Den andre har lovat att ta hand om honom. Men när de är klara säger bulgaren att nu ska de andra männen i lägenheten också ha sex med honom. 

”Jag förstod ingenting. Vad menade han? Jag var så lurad. Det skulle ju vara han och jag. Jag skrek men ingen kunde höra mig skrika. Jag försökte göra motstånd, jag försökte springa min väg, men det gick inte. De var fler än mig, de var större än mig, de höll fast mig och sen våldtog de mig. En efter en. De var sex stycken. Alla våldtog mig. Jag hade just fyllt 16 år.”

 

LÄS MER Jonas Gardell: SD-männen såras i sin manlighet 

Tar sig till Malmö

Irfan flyr vidare. Via Ungern, Tyskland och Danmark tar han sig till Malmö. Det är december 2014 och han hamnar på ett flyktingboende för barn i Höganäs kommun. Under våren 2015 ansöker han om arbets- och uppehållstillstånd, han hänvisar till sin pappa som dödats, att han fruktar för sitt eget liv och att han är underårig.

Irfan ansökan avslås. Man tror inte att det finns någon hotbild mot pojken. Irfan bedöms vara 18 år och flyttas till ett vanligt flyktingboende.

Vid en dator på flyktingboendet gör han en hisnande upptäckt. Han läser på Facebook om en kille som fått stanna i Sverige för att han är homosexuell. Homosexuell. Det är första gången Irfan hört ordet.

Homosexuell.

Irfan googlar: ”HOMOSEXUALITET”. ”VAD INNEBÄR HOMOSEXUALITET”. 

Och han förstod: det här är jag. Jag är homosexuell. Och om Irfan fattade inlägget på Facebook rätt kunde det vara ett skäl att få stanna. Ingen på Migrationsverket hade sagt något.

”I Sverige fick jag första gången veta att homosexualitet fanns. Inte bara som någonting man gjorde utan som någonting man var. Och jag förstod att här sågs sådana handlingar inte som något förbjudet och skamfyllt, som något man skulle dödas för, utan tvärtom som ett möjligt sätt att leva sitt liv. På nätet såg jag bilder på Pride, från paraden. Killar som gick hand i hand. Regnbågsflaggor. Lesbiska tjejer. Det var helt fantastiskt. Jag tog mod till mig och vågade berätta för Ulla, en kvinna som bodde i närheten av flyktingboendet och som kommit att bli en sorts extramamma, och hon visade mig en RFSL-sida på nätet, och där, på den sidan kom jag första gången ut som den jag är.”

Irfan har gått i Pride-parad i Malmö. Foto: SHUTTERSTOCK

Överklagar domen

Irfan skrev en enda kort mening där på chatten.

Han skrev: ”Hjälp! Jag är homosexuell!” 

Ungefär samtidigt i februari 2016 får Irfan hjälp att överklaga förvaltningsrättens dom. Han vidhåller vad han tidigare sagt. Men i denna överklagan kommer han också att åberopa att han är homosexuell med konsekvensen att han kan bli utsatt för våld och trakasserier om han skickas tillbaka. 

Han känner sig blyg, generad och utlämnad

Bara några veckor tidigare har han googlat ordet HOMOSEXUALITET och förstått: det är detta som är jag. Nu ska han inför en vilt främmande människa på Migrationsverket redogöra för det, beskriva saker som han själv just börjat ana och ta reda på. Han känner sig blyg, generad och utlämnad, särskilt i kontakten med den afghanska tolken. Han ville träffa Migrationsverket ensam, men man säger att han måste ha en tolk med. En för honom främmande afghansk man som alltså måste få veta att han är det där onämnbara, det där avskyvärda.

Också denna gång avslår myndigheterna hans ansökan om uppehållstillstånd. Homosexualiteten tas överhuvudtaget inte upp. 

Via jurister på RFSL får Irfan nu hjälp att ombesörja ett verkställighetshinder så att han inte blir utvisad förrän hans homosexualitet prövats som asylskäl.

 

LÄS MER Jonas Gardell: Trollen spricker när gryningen kommer 

Migrationsverket avslår ansökan

Men också efter denna prövning, i slutet av november 2016, beslutar Migrationsverket att avslå Irfans ansökan. Skälen för beslutet är att Irfans asylberättelse ”brister i trovärdighet i centrala delar”. Bland annat menar de att Irfans korta relation med den bulgariska volontären inte kan menas vara en ”kärleksrelation”.

Tacka fanken för det, att en gruppvåldtäkt på en tonårspojke inte ”kan menas kallas för kärleksrelation”!

Beslutsfattaren påstår också att Irfan ”endast på ett begränsat sätt resonerat kring sin sexuella läggning”.

Man baxnar! Man vill ställa sig upp och skrika

Man baxnar! Man vill ställa sig upp och skrika: För helvete, pojken är i tonåren. Han har bara några månader tidigare förstått att homosexualitet överhuvudtaget finns! Han är just i den process om identitet och vuxenblivande som varje normal tonåring är i och sitter med främmande människor som begär av honom att vara säker, välformulerad och övertygande, och tillsammans med en afghansk tolk i 45-årsåldern som uppenbarligen är obekväm med situationen, och som han skäms inför. 

Jurister som arbetar för RFSL har närstuderat utredningen om Irfan som Migrationsverket gjort och underkänner den på alla punkter. Också jag har läst delar av materialet, och man ser omedelbart hur verkets handläggare måste få hjälp och stöd för att på ett bättre sätt närma sig unga HBTQ-personer från andra kulturer. 

Hur bögig måste en bög vara?

Som det nu är hamnar man i oerhört märkliga ställningstaganden. Hur bögig måste en bög vara? Hur homo är tillräckligt? Hur många kärleksrelationer måste man ha haft? Hur många sexpartners? Hur välformulerad måste man vara? Hur ordrik?

När utredningen gjordes var Irfan ännu mån om att få vara anonym.

Rädd som så många homosexuella ungdomar att om hans mamma fick veta skulle han inte ha någon mamma mer. Irfan formulerar sin oro nästan exakt på samma sätt som jag gjorde när jag skulle komma ut inför min mamma. Jag var 15 år och låg och grät i fosterställning på golvet i mitt rum i flera dagar innan jag vågade säga något, så rädd var jag för att jag efteråt inte skulle ha någon mamma mer.

Men nu väljer Irfan ändå att komma ut för hela världen. För att vi ska veta att sådana som Irfan finns. För att underlätta för andra ungdomar i Irfans situation.

Om han skickas tillbaka nu kommer han att stenas till döds.

I och med den här artikeln har Irfan gjort att val. Han har sagt: Jag är Irfan. Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig. 

Du ser hans ansikte här på bilden. Bara att han har vågat ställa upp på den här artikeln har krävt ett mod som vi inte ens kan föreställa oss. 

Nu är det vår sak att svara honom. Att säga: Irfan, du lille tonårsgrabb! Den du är, är något värd! Välkommen till oss! Välkommen HEM!

 

Jonas Gardell är författare, komiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag