Lars Sjöberg minns den unika tonsättaren Allan Pettersson.
Vad är det nu som skiljer ett Allan Pettersson 100 år från ett annat år vilket som helst?
Ingenting alls, såvitt jag kan se. Man spelar sjunde symfonin liksom man gör för jämnan. Det är tryggast så. Publiken älskar den. Man uthärdar stoiskt en halv timmes eruptioner av ångest och raseri före fem minuter av salig stråkfrossa och till sist en viss katharsis i aningen att ingenting kan bli bättre, men man får lära sig leva med det också.
Kanske är sjuan verkligen Allan Petterssons främsta verk. Att den är värd sin klassikerstatus är ställt utom fråga. Men det är inte det saken gäller. Den får oss att känna som om Pettersson varit död i hundra år, inte fötts för hundra år sedan. Nog borde mer ha gjorts för att ge honom en mera mångfasetterad presentation än den som sjunde symfonin förmedlar. Vi skulle inte fått en lika vacker bild utan en hemskare, sårigare, ibland tunnare och tjatigare, men som helhet rikare och mera uppfordrande. Mot slutet av Allan Petterssons liv var varje uruppförande av hans verk en händelse som fick press och massmedia att gå omkring i ständig hovnigning, men snart sagt varje mottagande - främst från publikens och tonsättarkollegers sida - uppvisade ett slags besviken högaktning. Hans musik kunde till och med uruppföras i TV, alltmedan tonsättaren likt en folkilsken hund per telefon bevakat instuderingen. Pretentionerna var måttlösa. Vi fick bara inte glömma vår största symfoniker, hette det - nej, men hade han varit vid bästa hälsa hade vi säkert glömt honom direkt. Nu satt han med sviktande njurar och förvridna leder och hade svårt att i sin plåga se var smärtorna slutade och omvärlden tog vid. Han kunde hugga mot alla och allt som befann sig närmast, och ve den som inte var hans vän, eller som han misstänkte inte var det.
Därför har också 70-talets "sene" Allan Pettersson, hos vilken sjukdom och smärta utgjorde den tragiska skapardriften, sedermera hamnat i glömska och skugga och dit in dragit med sig också hans tidigare och mer inspirerade kompositioner. Jag saknar Barfotasångerna, violinsonaterna, den lysande andra symfonin ... ja, faktiskt alla symfonierna före nr 10, till och med den enorma nian, vars enda motsvarighet i detta land måste vara Lars Noréns En dramatikers dagbok. 1 800 sidors eller en och en kvarts timmes utfall, självömkan och skriande nybanaliteter, ingen paginering, inga pauser för andhämtning. Så kyligt som tonsättarkollegerna mottog den borde ett 100-årsjubileum vara skäl nog att ge den en förnyad chans till bedömning.
Nu har jag hört Kungliga filharmonikerna spela magnifikt under Leif Segerstam, först två av Richard Strauss bästa verk, nämligen Tod und Verklärung samt Vier letzte Lieder sjungna av Helena Juntunen, en äkta Straussopran med vitt guld i stämman. Efter paus följde givetvis Allan Petterssons sjunde symfoni. Konserthuset består honom flott med utställning av Gunnar Källströms lysande fotografier. Men jag undrar ändå om inte tonsättares uppgift är att höras hellre än synas. Sällan spelas Allan.
