Katolska kyrkan, och därmed människor med någon form av katolsk identitet, är under hårdnande attack, bland annat som en konsekvens av islamofobin och motståndet mot mångfald. I städade miljöer är det mera accepterat att angripa religion i allmänhet och katolicismen i synnerhet än att öppet angripa muslimer. Därför är det ingen paradox att den intoleranta formen av ateism och den till ateism förklädda islamofobin och xenofobin vinner mark parallellt med att nationalchauvinismer söker identitetsrötter i judisk-kristen kultur.
En icke försumbar opinion vill förvisa alla former av religion ur det offentliga rummet - från seder och klädedräkter till åsikter med rötter i huvuddelen av den mänskliga erfarenheten och kreativiteten, det vill säga den som förvaltas av religionerna. Det är som ville man skriva om historien och sudda ut det faktum att på de flesta platser och i de flesta tider är religionen oskiljaktig från kulturen.
Till kulturen hör politiken. I en debatt på Dagens Nyheters kultursidor har återigen skiljelinjen mellan religion och politik diskuterats. Drar man gränsen där hamnar teologen John Locke och svenska kristdemokrater på samma sida som nederländska diktaturvurmande kalvinister och Irans president Mahmoud Ahmadinejad som arbetar för en global utopi utan judar och oliktänkande.
Franska revolutionärer och blivande amerikaner var på sin tid noga med att skilja mellan stat och religion av samma skäl som östeuropéer senare ville skilja mellan stat och kommunism. Det handlade mera om att en institution vuxit sig övermäktig än om vilken kategori den tillhörde. För många av dem som flydde till Amerika var det heller inte frågan om att befria sig från religion; man ville ha frihet att utöva sin egen.
Kyrkan tar fortfarande plats inom moralfilosofins område och nu ska den bort också därifrån, menar bland andra naturvetaren och filosofen Sam Harris. I sin bok Moralens landskap försöker han att diskvalificera alla dem som under årtusenden ägnat sig åt att fundera över gott och ont inom religionens vida ramar. Utifrån vad Harris menar vara en vetenskaplig ståndpunkt påstår han till exempel att Vatikanen ser allvarligare på preventivmedel än på folkmord.
Vatikanens furste Benedict XVI framför fredsfursten på korset. Foto: Giampiero Sposito
Ett samhälle som utesluter allt som kan hänföras till religion ur offentligheten lider en svår förlust på flera kulturella områden. Av den anledningen, och eftersom det i vetenskapens och rationalitetens namn sprids vulgärpropaganda mot katolicismen, gör jag nu något jag inte trodde att jag skulle välja att göra. Jag skriver ett partiellt försvarstal för katolska kyrkan och dess moral.
På ett personligt plan är detta inte helt oproblematiskt för mig. När jag läste Ayaan Hirsi Alis självbiografi En fri röst, där hon berättar om övergrepp i Guds namn, hade jag svårt att ta mig igenom sidorna. Jag har själv smärtsamma minnen från en katolsk uppväxt, både av katolikers handlingar och av ickekatolikers fördomsfullhet och hat.
Det katolska livet innehåller sina karaktäristiska dilemman. Kontrasten mellan den fattige fridsfursten i Jerusalem och renässansfursten i Vatikanen som styr över ett imperium är till exempel påtaglig. Men, och det är ett stort aber, det finns fördelar med imperiets makt att försvara moralen som gudagiven. Kyrkan och dess doktrin har, till skillnad från många andra organisationer och läror, inte nått grymhetens allra yttersta extremer.
Imperiet som nu styrs från Vatikanen har visat sig kapabelt till indirekt dödande, aktiv tortyr och dödande i försvars- och erövringssyfte, men inte till systematiskt, industriellt mördande eller stöd för detsamma. Under andra världskriget riskerade Vatikanstaten inte sin och sina globalt utspridda "medborgares" existens fullt ut, men staten och enskilda, bland dem Angelo Roncalli som blev påve Johannes XXIII, gjorde mera och tog större risker än Sverige och svenska diplomater.

Det finns en gräns som Kyrkan inte kan överskrida, ens i sina mörkaste stunder. Hon kan inte, utan att spränga grunden hon vilar på, överge definitionen av människan som en unik varelse i världens mitt, en "jording" (adàm) med gudomlig ande. Huvudbeståndsdelen i denna Kyrkans humanistiska grund är Genesis första kapitel, en berättelse om människans unika position.
Den första av Bibelns två skapelseberättelser skrevs troligen i polemik med den babylonska skapelseberättelsen Enuma elish. De båda allegorierna följer samma dramaturgi, men det finns en avgörande skillnad mellan dem. Enuma elish är mytologisk, det vill säga att den är en gudarnas krönika, medan Genesis är historisk i den meningen att den ingår i människornas pågående saga om människan.
Jordvarelserna i den babylonska myten är föraktade slavar och inte helt åtskilda från den övriga skapelsen. Allegorin syftar till att rättfärdiga det hierarkiska babylonska samhället med kungen på toppen av pyramiden. De som skrev Genesis var troligen medlemmar av en underordnad arbetande minoritet som sökte upprätta sitt människovärde. Kanske var det därför som deras gud skapade människorna till jordens sinsemellan jämlika förvaltare, vilka valde att söka kunskapen om gott och ont i stället för att, som den vardagsfrånvände hjälten i Gilgamesheposet, jaga efter plantan som erbjöd evigt jordeliv.
Vatikanen kan inte sudda ut gränsen kring den enda art som består av personer, vars värde är okränkbart och vars värdighet ligger i att balansera mellan hybris och självutplåning. Därför kan dess företrädare inte betrakta ett foster, en jude, en oliktänkande eller en handikappad som varande någonting annat än en person med lika högt värde som varje annan person. Kyrkan kan möjligen straffa en homosexuell för hans eller hennes handlingar, men inte göra sig av med personen på grund av vad hon eller han är; på grund av personens essens.
Därtill leder kyrkans lära om förlåtelsen och hennes breda förhandlingsmarginal till att man helst inte straffar. Exkommunikationen, som Sam Harris och andra tar upp som exempel på katolsk rättsskipning, är inte något straff för omoraliskt beteende. Den är en markör för var gränsen för det katolska går. Har man lämnat katolska kyrkan genom att exempelvis ansluta sig till en sekt kan man, som SSPX-medlemmen Richard Williamson, exkommuniceras, men man kan också återfå sitt "medborgarskap" i ett imperium utan etniska eller geografiska gränser.

Utifrån en dogmatiskt rationalistisk eller empiristisk ståndpunkt, där man inte tar hänsyn till den vetenskapliga osäkerhetsprincipen - toleransutrymmet som formulerades av fysiker i Göttingen - kan man däremot rättfärdiga den relativisering av människans essentiella värde som lett till eutanasi och folkmord. Med "dogmatisk" menar jag den hållning till vetenskapen som är ett av den tidigare upplysningstidens kännetecken, nämligen tron på att människan kan nå absolut säkerhet.
Människan kunde då placera sig i en dehumaniserad, gudomlig position, ovanför sin förmåga. Den positionen tillät henne att ägna sig åt den andra extremen av dehumanisering, nämligen åt att förminska andra människors värde. Det naturvetenskapliga utrymmet för tolerans, som sammanfaller med den gyllene medelvägen och människans område som det beskrivs i Genesis, bereddes först efter upplysningstiden. Men båda dessa vetenskapliga traditioner löper vidare parallellt.
Jeremy Bentham-lärjungar som Sam Harris, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö verkar inom Upplysningstraditionen, närmare bestämt dess utilitaristiska gren. Utifrån den är det legitimt att argumentera för det etiska i att låta dem som i egna eller andras ögon är de minst önskade lida eller dö, såvida detta ökar den beräknade summan av alla kännande och medvetna varelsers välbefinnande, eller minskar summan av varelsernas beräknade lidande.
I synnerhet Tännsjö och Singer gör gemensam sak med den militant ateistiske biologen Richard Dawkins och suddar ut gränsen mellan människan och andra arter. Resultatet blir att Singer anser att mord på spädbarn är moraliskt rätt i vissa fall och att Tännsjö, som vill att det ska vara rätt att äta kött, måste gå omvägen via ett resonemang om att människofarmer vore moraliskt försvarbara om man bara kunde hålla verksamheten hemlig, det vill säga ljuga tillräckligt väl och systematiskt.
Inom utilitarismen anser man sig agera hyperrationellt, men man bryter mot den förnuftiga inställningen att inte ens vetenskapen kan nå total säkerhet. Man bryter också mot sin egen form av rationalitetsprincip genom att formulera ett a priori-begrepp, en utgångspunkt som inte kan ifrågasättas, men vars existens heller inte kan påvisas. I utilitarismens fall är begreppet den beräknade summan av välbefinnande, ett slags högre medvetande; en Ersatz-gud. Ingen enskild människa kan ju någonsin med sina sinnen eller sitt förnuft omfatta allt detta antagna välbefinnande. Därför kan man inte säga att utilitarismen erbjuder vetenskapliga belägg för sina teorier om etik.

Även tvärsäkra empiristiska positioner har en irrationell aspekt. Ingen teori kan någonsin omfatta alla fakta. Forskaren måste välja. Att valet ofta är ideologiskt motiverat illustreras bland annat av en ökad efterfrågan på undersökningar som visar negativa aspekter av invandring, forskning som placerar kulturer eller grupper med vissa gener längs en tillvarons stege, och statistik där etnisk homogenitet matchas med solidaritet med välfärdssystemet. En moral baserad på den typen av forskning blir arbiträr och allt annat än universell - ett slags moralens landskapslagar.
Religioner beskrivs dagligdags som just irrationella. Det är fullt rimligt att hävda att tron på ett övernaturligt väsen är irrationell även om det finns vetenskapsmän som ser det gudomliga när de tittar riktigt djupt i provröret. Å andra sidan kan man exempelvis hävda att det är förnuftigt att hålla sig till människans mittenposition, som människan gång på gång återvänt till efter dåliga erfarenheter.
Betydligt mindre förnuftig var den romantiska strömning som tog avstånd ifrån kristendomen på grund av dess påstådda svaghet och som förhärligade den påstått starkes livskraft och amoralitet, ett arv som nu i någon mån återvinns av nationalistiska politiker och av filosofer som Pascal Bruckner. Inom dessa kretsar söker man befria sig ifrån moraliska skyldigheter genom att bland annat angripa arvsyndsbegreppet. I vissa fall går man så långt som till att projicera arvsynden på muslimerna, romerna, invandrarna och/eller judarna.

Katolska kyrkan behövs som en av flera institutioner i ett samhälle som håller balansen med hjälp av utvidgad maktdelning à la Alexis de Tocqueville, det vill säga ett samhälle där inte bara statens institutioner kontrollerar varandra, utan där också civilsamhället är pluralistiskt till sin uppbyggnad. När kyrkan begår övergrepp kan sekulära och andra motkrafter träda in och vice versa.
Humanistiskt sinnade ateister som Christopher Hitchens erkänner vikten av denna mångfald och försöker inte att sätta munkavle på religiösa människor eller relativisera människovärdet. Hitchens agerar på John Stuart Mills fria idémarknad, vilket gör att hans tankar tas på allvar av personer som verkar inom religiösa sammanhang och vice versa. Den inställningen ger upphov till lärorika diskussioner och förhoppningsvis till ett samhälle som är bättre anpassat efter människans natur.
Maktdelning, ett pluralistiskt civilsamhälle och den fria idémarknaden är inga absoluta garanter för en nationell eller internationell gemenskap som är tillräckligt ofullkomlig för att vara mänsklig, men hittills har det varit så att samhällen som bara godkänner en kraft, ett system och en världs- och livsåskådning löper större risk att bli omänskliga samhällen. Allra störst är risken om åskådningen i fråga inte sätter gränser kring människosläktet och inte sätter gränser för människans dragning till å ena sidan hybris och å den andra självutplåning.

Anna Ekström
kulturen@gt.se