STOL NR 12. Per Wästberg är författare och ledamot av Svenska Akademien. Foto: Caroline AnderssonSTOL NR 12. Per Wästberg är författare och ledamot av Svenska Akademien. Foto: Caroline Andersson
STOL NR 12. Per Wästberg är författare och ledamot av Svenska Akademien. Foto: Caroline Andersson
"Det gula pensionatet"."Det gula pensionatet".
"Det gula pensionatet".
Eyvind Johnson, tänkbar inspiratör. Foto: Lütfi ÖzkökEyvind Johnson, tänkbar inspiratör. Foto: Lütfi Özkök
Eyvind Johnson, tänkbar inspiratör. Foto: Lütfi Özkök

Hotellnyckelroman om ingenting alls

Publicerad

I Per Wästbergs pensionat checkar autofiktionen in och handlingen ut.

Ulrika Kärnborg läser ett ystert försök att driva med samtidens litteratur.

En roman som inte handlar om någonting. Vem har inte likt Flaubert drömt om att skriva en? Och samtidigt passa på att klämma in så många klagande tidsbetraktelser och bon mots att läsarna spricker?

Per Wästbergs nya experimentroman, "Det gula pensionatet", är precis en sådan kverulantisk bok om ingenting. Utgiven på 1950-talet hade den säkert vållat uppståndelse - många dånande tanter - nu sprider den i stället en stark, fast inte oangenäm doft av antikvariat omkring sig.

En sorts "Portnoys besvär" - minus sexet (är det möjligt?) - fast långtråkig och mer nogräknad.

En ficka i tiden

Det är förstås meningen. Handlingen utspelar sig på ett namnlöst pensionat i Sörmland - ett ställe där ekbackarnas skönhet nödtorftigt drar uppmärksamheten från den flagnande målarfärgen och där det finns gott om svamp i den glesa granskogen. Till detta nedgångna ställe drar sig en äldre man tillbaka för att meditera över sitt liv: "Jag sökte en periferi som inte lät sig identifieras. En ficka i tiden."

Det visar sig att det gula pensionatet är mer än så: det är en fiktiv plats. Inuti byggnaden råder det fortfarande efterkrigstid. I köksregionen härskar Agda med dallrande överarmar och ett outsläckligt hat mot elektriska maskiner. På matsedeln står rätter som rotmos och persiljefyllda järpar och den kvällsunderhållning som bjuds är radiolyssning eller ett glas sherry i biblioteket.

På pensionatet finns en annan gäst, en slemmig typ vid namn Kaj-Agaton Tollius, vars sokratiska utfrågningar rubbar berättarjagets cirklar. Det här snackandet blir, trots de satiriska inslagen, inte alltid rolig läsning. Kaj-Agaton är för tjatig och berättarjaget sååå demonstrativt undfallande. Ingen av dem vill lära sig eller läsaren något om någonting alls, och i slutänden får jag lust att slå dem båda på käften.

Vad är poängen?

Så vad är det för konstig och dyster liten berättelse som Pär Wästberg har skrivit? Och varför har han överhuvudtaget skrivit den, någonting så olikt honom? Varför en bildningsroman utan bildning, en självbiografisk betraktelse utan självbiografiska inslag, en samhällskritisk skildring så förstucken att kritiken inte biter - vad är poängen med att krumbukta sig på det här viset?

En vägledning ger kanske namnet Tollius, samma namn som Eyvind Johnson gav sin antagonist till författare i "Krilons resa" från 1942, en förtäckt karikatyr på Sven Stolpe.

Men Wästberg vill något mer än att bara parafrasera Eyvind Johnson. Det tar ett tag innan jag kommer på det.

"Det gula pensionatet" är alls ingen gammaldags modernistsoppa. Det är akademiledamotens ystra försök att fuska i, och måhända göra sig lite lustig över, den hetaste av alla samtida genrer.

Autofiktion - javisst!

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Ulrika Kärnborg
Ulrika Kärnborg

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag