RWANDA. Hjältar, finns dom? Raoul Wallenberg hade fyllt 100 år i år om han levat (för vi får nog utgå från att han inte är i livet). Han kommer att hyllas med allt från konferenser till nya böcker - och officiellt genom regeringsinitiativet "Raoul Wallenberg 100 år".
För vi behöver våra hjältar från folkmorden. Men lika stort tycks vårt behov vara att - när tiden är mogen – ta ner dem på jorden.
Oscar Schindler och Elie Wiesel är ett par exempel. Den forne hotellmanagern Paul Rusesabagina ett annat.
Han har genom Hollywoodrullen
Hotel Rwanda (2004) – med Don Cheadle i huvudrollen – gått till historien som folkmordet i Rwandas superhjälte: hyllad för att ha räddat livet på 1 268 personer genom att ge dem skydd på hotellet han var chef för.
Jag sitter på Hotel des Mille Collines, verklighetens Hotel Rwanda. Bredvid mig vid poolkanten vilar en svensk familj ut efter ett safariäventyr, och överflödet av personal som betjänar de få gästerna bidrar till den koloniala känslan.
För snart 18 år sedan var det annorlunda. Granater träffade poolområdet och hotellets fönster blåstes ut - men de drygt 1 200 människorna som sökte skydd där överlevde. Och det alltså tack vare hotellmanagern som höll mordpatrullerna stångna genom mod och smartness.
Så har det i alla fall hetat. Hittills. För den senaste tiden har en annan bild trätt fram: Rusesabagina var inte alls var någon hjälte – utan en cynisk krämare som utnyttjade folkmordet för egen vinning.
Hotel des Mille Collines. Foto: Leo Lagercrantz
Jag träffar Pasa Mwenenganuke som arbetade i Mille Collines reception och som själv sökte skydd under de dramatiska månaderna på hotellet. Han är i filmen porträtterad som en obstinat anställd som motarbetar Rusesabaginas hjältemodiga ansträngningar.
– Rusesabagina lyckades få de belgiska ägarna Sabena att göra honom till chef, när den ordinarie hotelldirektören lämnade landet, säger han. Det första han gjorde var att börja ta betalt av flyktingarna, som om de vore hotellgäster.
– De som inte kunde betala fick varken mat eller vatten och blev utslängda från hotellrummen. Och när pengarna var slut tvingades flyktingarna skriva över sina bilar och hus på Rusesabagina. Hur kan man kalla en sådan person för hjälte?
Jag träffar också Freddy Mutanguha, chef för Kigali Memorial Center, på hans arbetsrum. Han är också upprörd:
– Det mest stötande är att Rusesabagina fortsätter att belönas med priser och medaljer - värst är att han fått Raoul Wallenberg-medaljen.
Tilläggas kan att Rusesabagina nyligen fick Lantos Foundation Prize, ett av de finaste man kan få i grenen hjältedåd - uppkallat efter den amerikanske politikern Tom Lanto, som räddades undan Förintelsen av just Raoul Wallenberg.
Så vad säger den av åtminstone eliten i Kigali så avskydde hjälten själv? När jag får tag på honom befinner han sig i Belgien. Han låter något tagen när han får höra att jag ringer från hans gamla hotell.
– Ingen har sagt något förrän nu, när jag har en plattform och president Paul Kagame känner sig hotad. Fråga dem som kritiserar mig varför kritiken kommer nu, säger Rusesabagina retoriskt.
Huvudsakligen handlar denna om att han pressade flyktingarna på pengar. Något han inte motsäger när jag talar med honom.
– Det viktiga för mig är att alla överlevde folkmordet och lämnade hotellet oskadda.
– Sanningen är den att jag tog betalt av några flyktingar den första tiden. Det är inte så konstigt; vi trodde att det skulle vara över på några dagar.
Tatiana och Paul Rusesabagina. Foto: Susan Walsh
Men filmens regissör, Terry George, står fast vid sin version. Han påpekar i ett rasande försvarstal för sin film samt Rusesabagina (rwandaspeaks.com 11/10 2011) att han var minutiös i sin research, och att kritiken handlar om att regimen i Kigali känner sig hotad:
"De miljoner som såg
Hotel Rwanda och upplevde dess hoppfulla budskap borde få veta att de inte blev bedragna", skriver han.
Och vad säger han som var befälhavare för FN:s fredsbevarande operation, Romeo Dallaire? Jag talar om den kanadensiske generalen som förgäves bad om förstärkning, och som också blev hjälte efter att ha stannat kvar i Rwanda.
I sin bästsäljare
Shake hands with the devil (Random House 2003) ger han en kongolesisk FN-major och hans soldater kredden för att ha räddat flyktingarnas liv. Den i boken icke namngivna Rusesabaginas insats sträcker sig till att han var duktig på att muta mordkommandona med sprit.
Och nyligen avfärdade Dallaire filmen – där han själv framställs som hjälte, gestaltad av Nick Nolte - som "junk" (Huffington post 29/12 2011).
– Honom kan du väl inte avfärda som korrumperad av Kagame? säger jag till Rusesabagina.
– Dallaires utspel handlar om att han är desillusionerad; han mår dåligt över att han inte lyckades åstadkomma mer än vad han gjorde, säger Rusesabagina.
– Sen finns det ett annat stort problem med Dallaire: Han vägrar förstå att film inte är verklighet.
Hotel Rwanda är fiction! Till exempel sitter jag och min fru och äter en lyxig middag på hotellets tak i filmen. Inte en chans att vi kunde göra det medan folkmordet pågick.
– Allt handlar om att Kagame är rasande för att jag kritiserar honom.
Och något kan det ligga i det. Så här skrev Rusesabagina på Expressens debattsida (28/4 2010) i samband med att han var i Sverige, inbjuden av Rädda Barnen och Prime: "President Paul Kagame har sparkat ut det brittiska tv-bolaget BBC och stängt av oberoende tidningar. Det har inträffat granatattacker och kränkningar av mänskliga rättigheter. Oppositionens kandidater har hindrats att organisera sig och registrera sig. Förra veckan slängdes oppositionsledaren i fängelse."
Och hans kritik mot regimen är svår att argumentera emot: Samtidigt som president Kagame lyckats med ett ekonomiskt under - som i jämförelse får Anders Borgs hästsvans att sloka - lyser de demokratiska reformerna med sin frånvaro.
När jag talar om saken med rwandier skruvar de på sig. Pressfrihet och yttrandefrihet är inget favoritsamtalsämne. Och på folkmordskonferensen jag deltar i säger flera att de känner sig övervakade var de än går. Någon diskussion kring Rwandas skuld för det som skett i grannlandet Kongo de senaste decennierna - omkring fem miljoner dödade - är det inte tal om.
I jämförelse med detta kan Sverige nog se fram emot en lugn Raoul Wallenberg-diskussion.
– Raoul Wallenberg var en riktig hjälte, säger Freddy Mutanguha innan jag lämnar hans arbetsrum på Memorial Center i Kigali.
