Den introverta personifierad. Audrey Tatou i filmen "Amelie från Montmartre" (2001).
Den introverta personifierad. Audrey Tatou i filmen "Amelie från Montmartre" (2001).

Hos mig själv

Publicerad

Introverta är trots högre begåvning inte efterfrågade i det moderna samhället.

Therese Bohman känner igen sig i en bok som ger upprättelse åt de världsfrånvända.

Ett av mina finaste barndomsminnen är från när jag var kanske fyra år och satt bredvid ett buskage av nyponrosor vid vägkanten på gatan där jag växte upp. Det var sommar och behagligt väder och jag petade lite med en pinne i sanden där asfalten tog slut och gräs och buskar tog vid. Jag satt där ganska länge. Det hände absolut ingenting.

Jag har nästan aldrig haft långtråkigt. Det är kanske det mest utmärkande draget för introverta personer, skriver Linus Jonkman i "Introvert. Den tysta revolutionen", en bok som vill uppmärksamma det positiva med att vara en introvert person. Carl Gustav Jung var först med att dela upp mänskligheten i extroverta och introverta och ansåg att skillnaden låg i om den personliga energin strömmar utåt eller inåt. Snabbast svar på vilken av kategorierna man tillhör ger frågan "Har du behov av ensamhet eller sällskap?".

Rent biologiskt utgörs skillnaden mellan extroverta och introverta av graden av aktivitet som krävs för att hormoner ska berätta för hjärnan att den är tillfredsställd. För min del behövs det inte mycket. Varje gång jag har hört uttrycket "Ungefär lika kul som att titta på färg som torkar" har jag tänkt "Men det låter väl inte så tråkigt?".

 

Extroverta personer utgör tre fjärdedelar av befolkningen. Risken är dock stor att den här texten inte läses av så många av dem, eftersom den typiske kultursidesläsaren är en introvert person. Vi introverta gillar långa texter och långsamhet i största allmänhet, vi tänker innan vi talar, funderar innan vi agerar och har ett stort behov av att vara för oss själva. Många av de drag jag trott varit typiska för mig som person, är i stället typiska för alla oss introverta, skriver Jonkman: att uppskatta förfesten mer än utgången, att tycka att det är stressande att förbereda en resa, att föredra få nära relationer framför många flyktiga, att vara obekväm med att stå i centrum för uppmärksamhet, att hata grupparbeten, att ha telefonskräck.

"Vi är en minoritet på planeten men en majoritet när det handlar om begåvning", skriver han: det finns ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet. Trots det har vi gått från ideal av strävsamhet och att verka i det tysta, till ett samhälle där extroverta kvaliteter värderas högt bland både barn och vuxna. I tv-program och jobbannonser beskrivs extroverta egenskaper som eftersträvansvärda. Man ska våga ta för sig, vara en ledartyp och en teamplayer, utåtriktad, tävlingsmänniska. "Social" är ett positivt laddat ord, trots att det inte alls är samma sak som "socialt kompetent". Ingen annonserar efter oss introverta, trots att vi med stor sannolikhet är mer effektiva på en arbetsplats.

 

Jag har alltid sökt mig till introverta sammanhang. Mina favoriter i historien och populärkulturen har också varit introverta typer: Novalis, som jag föreställer mig helst satt under en korkek och luktade på romantikens blå blomma, eller Baudelaire, som flanerade omkring i Paris, ensam även i folkmassan. Och Morrissey så klart, Jarvis Cocker i Pulp ("Why live in the world, when you can live in your head?" var länge ett av mina favoritcitat).

I dag umgås jag med övervägande introverta personer, som också har ett stort behov av att vara för sig själva, och som är passionerade över sina intressen, vilket också är typiskt för introverta. Vi är inte nördar, inte som i den hollywoodska nidbilden, utan smarta, intressanta och roliga personer. Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag den introverta prioriteringen att vara en privat person och att umgås med sådana: människor som inte berättar vad som helst för vem som helst, vilket gör det hisnande att långsamt gräva sig djupare in i varandra. Introverta personer är ofta passionerade under ytan, och självständiga tänkare, befriade från ängslighet och viljan att vara till lags.

Linus Jonkmans bok har en föregångare i amerikanska Susan Cains "Quiet", som också handlar om att vara introvert, och som har väckt stor uppmärksamhet över hela världen. Även Elaine Arons "The Highly Sensitive Person" är besläktad med dessa böcker. Den handlar om att vara högsensitiv, alltså extra mottaglig för sinnesintryck. Kanske ser vi verkligen det Jonkman kallar "Den tysta revolutionen" framför oss. Den kommer antagligen att ta tid och inte göra särskilt mycket väsen av sig.

Men människor är givetvis inte svartvita. Delvis tänker jag "Ah, upprättelse!" om den här typen av böcker. Samtidigt misstänker jag att om jag hade läst Linus Jonkmans bok som världsfrånvänd artonåring hade jag kanske sett mina introverta drag som en diagnos, som jag hade accepterat utan motstånd: "Det är helt rimligt att jag tackar nej till även den här festen, eftersom fester är påfrestande för mig som introvert", hade en tidigare version av mig kunnat resonera.

 

Nu har jag i stället utvecklat min sociala sida. Jag blir fortfarande tyst i större grupper, men jag tycker inte längre att det är plågsamt med situationer som innebär att träffa nya människor. Jag kan småprata, även om jag ibland föredrar att inte göra det. Men att veta att jag kan ger ett självförtroende som jag tror gör mig trevligare.

Ändå önskar jag att det introverta i högre grad framhölls som ett ideal i samhället. Framför allt verkar samtiden jobbig för introverta barn, som fortfarande inte har utvecklat den självständighet och integritet som är den vuxne introvertes belöning: Lugna och orubbliga som gråberg kan vi säga "Jag tänker inte delta i er gruppaktivitet". Den uppväxande generationen verkar leva i en kontext av uppstyrda aktiviteter, nätverkande och projekt som ställer krav på sociala förmågor, som de inte har möjlighet att välja.

 

Jag önskar en större förståelse för de stillsamma barnen som sitter snälla och tysta, jag önskar dem större resurser och mer pepp i skolan, där de extroverta får större delen av lärares tid och uppmärksamhet. Och jag önskar en samtid som inte är så fixerad vid snabba kickar, där inte heller den vuxne som skriker högst belönas med mest uppmärksamhet. Där den som kan något får tala till punkt och där att ta plats inte betyder att ta någon annans plats. Någon form av introvert rättvisa.

Therese Bohman
Therese Bohman

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag