Exiliraniern Hooman Majd skildrar motsägelserna i sitt hemland. Behrang Behdjou önskar att han sett längre och grävt djupare.
En generalisering: det finns två sorters exiliranier. De som blir ett med kampen och saknar sitt hemland varje dag. Och de som ger upp och åker tillbaka – av rädsla för att behöva dö i ett land som inte är deras. Mellan grupperna finns lite kärlek och många hårda ord. Det gemensamma utanförskapet sliter sönder dem.
Författaren Hooman Majd, tidigare filmproducent och skivbolagschef, är av ett annat slag. Han har växt upp i USA och Storbritannien men har alltid varit förankrad i det persiska. Han är son till en diplomat och dotterson till en ayatolla. Han har kontakter med både nuvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad och den förre, mer reformvänlige, Mohammad Khatami.
Hooman Majd är dessutom en han.
Det är en viktig del av historien, för vad man aldrig får glömma bort när man läser Irans dubbla ansikte är att de stängda dörrar som öppnas och Majds möjligheter att röra sig fritt i ett land som på många sätt är begränsat för så många – framför allt kvinnor – kommer sig av denna privilegierade position.
Irans dubbla ansikte är som ett långt resereportage med nedslag i historien. Men han gräver inte särskilt djupt och sällan någon annanstans än där han står.
Exempelvis skriver Hooman Majd att ”även många kvinnor ivrigt försvarar kvinnans skyldighet att dölja sig och mannens skyldighet att klä sig anspråkslöst”. Sedan släpper han saken.
Vad innebär en sådan formulering egentligen? Ska vi tro att iranier i gemen är för de religiösa påbud som förhindrar kvinnor att klä sig som de vill? Tyder det på att de förtryckta försvarar sin egen omöjliga situation som ett sätt att hantera hopplösheten? Är det en nationalistisk effekt av den västerländska kritik som riktas mot regelverket?
Samtidigt är skildringen medryckande och intressant. Hooman Majd lyckas väl i sitt uppsåt att förklara den iranska dubbelheten; ett djupt religiöst samhälle där MTV:s sexistiska videor kan ses via parabol i många hem, där droger är förbjudna men många röker opium, tarjak, varje dag, där sex utanför äktenskapet är ett brott men tillfälliga äktenskap tillåts för att lösa de problem lust kan ställa till med. Boken innehåller många fler exempel.
Reportaget avslöjar min egen okunskap om mina föräldrars fosterland. Mycket kompletterar brottstycken av vetskap jag har fått någonstans ifrån. Jag googlar namn och platser, tittar på bilder, läser då- och nutidshistoria, ler ibland, skakar på huvudet oftare.
Bilder från barndomen kommer över mig, politiska möten i fullsatta lokaler. Slagord, kampsånger, tårar, oförsonliga utfall och hård regimkritik. Fotografier på mördade och vanställda människor, utplacerade som tavlor i ett galleri. Sedan jag var liten har jag vid otaliga tillfällen fått höra: nu är de ute på gatorna. Den här gången är det på riktigt. Nu. Kommer. Revolutionen.
Men revolutionen har redan kommit. Den kom 1979. Shahen störtades. Iran gick från brittisk och amerikansk lydstat till ett på egna ben stående islamiskt land. Blev resultatet lyckat?
Många tycker inte det. Många av dem som stod på barrikaderna och kämpade mot shahen, för en revolution, är besvikna. Det blev inte som de hade tänkt sig. De blev inte befriade, tvärtom fick en hel del av alla som hade haft frikort under shahen det svårare under det islamiska styret.
Det Hooman Majd försöker säga är att en ny revolution inte är nära förestående. Om USA och väst tycker att det är viktigt att ha Iran med på tåget kommer man att tvingas spela på Irans planhalva.
Så länge regimen till stor del accepterar att människor lever två liv – ett bakom hemmets murar, målande beskrivet av Majd, och ett i det offentliga – får man inte med sig folket på några större förändringar.
Det må vara sant men jag har svårt att släppa ögonen; släktingar och vänner som kommer till Sverige på semester. De är ekonomiskt välmående, till skillnad från de flesta av sina landsmän. De bränner enorma summor på kort tid, shoppar som vansinniga, men blir inte lyckliga för det. ”Jag fick böter för att jag hade målat naglarna”, berättar en ung kvinna. ”Jag för att lite av mitt hår syntes”, säger en annan. Alla vill de hit. Till Kanada. Till USA.
För att inte prata om ögonen hos de exiliranier som inte ger upp kampen – har du sett sorg någon gång?
Hooman Majd kan såvitt jag vet åka mellan USA och Iran som han vill och även om han tecknar bilden av ett land som är så mycket mer än en teokrati är det Majds ofrivilliga hyckleri jag lämnas med. Hur beskriver man sanningsenligt något som man omöjligen kan förstå? När har han någonsin tvingats sakna sitt hemland?
Ändå: när jag har slagit igen pärmarna börjar jag omedelbart läsa Irans dubbla ansikte än en gång. Det finns något viktigt där.
Behrang Behdjou är nyhetsjournalist på Expressen. Han har också skrivit pjäsen Re:union och manus till novellfilmen Borta bra, som visades på SVT 2008.
