LÄNGESEN. Demonstration mot våldet mot Amin, pojken som brottades ner på Malmö Central 2015. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERGLÄNGESEN. Demonstration mot våldet mot Amin, pojken som brottades ner på Malmö Central 2015. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
LÄNGESEN. Demonstration mot våldet mot Amin, pojken som brottades ner på Malmö Central 2015. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Katia Wagner. Foto: Nikolas WerngrenKatia Wagner. Foto: Nikolas Werngren
Katia Wagner. Foto: Nikolas Werngren

Hon bryter demoniseringen av gatupojkarna

Publicerad

Journalisten Katia Wagner har under många år följt barn som lever utanför det svenska samhället.

Ida Ölmedal läser en bok som påminner om vad god journalistik är.

Vintern 2015. En pojke skriker ut en trosbekännelse på Malmö central. Han heter Amin, över honom sitter en vakt och Amin är övertygad om att han snart ska dö. 

Tre miljoner människor ser klippet där den marockanske pojken övermannas. Många uppfattar det som att vakten dunkar hans huvud i golvet. Raseri utbryter. Krönikörer och ledarskribenter frågar sig varför polisen inte undersöker vaktvåldet och till och med inrikesminister Anders Ygeman säger sig vara berörd – han har själv barn i samma ålder, påpekar han.

I ett uppföljande reportage i Sydsvenskan söker journalisterna Jens Mikkelsen, Hussein El-Alawi och Federico Moreno upp Amin i Stockholm och hans familj i Marocko. Han berättar om sin pappa och sin dröm om Kanada. Reportaget får stor uppmärksamhet. Många får upp ögonen för de barn som lever under radarn i Sverige och undrar varför polisen inte anstränger sig mer för att leta rätt på dem och se till att de inte far illa.

Sextrakasserier i Köln

Vintern 2016. Efter massövergreppen på nyårsnatten i tyska Köln, där flertalet av de misstänkta har marockansk eller tunisisk bakgrund, jagar svenska medier liknande egna vinklar. Under en månad publiceras cirka 2 500 artiklar om ensamkommande barn och ungdomar. Rubrikerna handlar om sextrakasserier på festivaler och badhus, inte sällan på svajiga grunder. Sju anmälningar om pojkar som ofredat flickor under ett år på Eriksdalsbadet blir en riksdebatt som varar i månader.

I en SVT-artikel målar en anonym polis upp en bild av de unga nordafrikanska männen kring Stockholms central som aggressiva gäng som ofredar tjejer – uppgifter som till stor del avvisas av de poliser som jobbar på plats, men som ändå får enorm spridning. Ensamkommande i Stockholm avråds från att gå ut sedan våldsamma rasister gett sig ut på gatorna med förevändningen att "skydda" svenska kvinnor. En civilpolis med invandrarbakgrund misshandlas.

Hos Katia Wagner finns nyanserna

På ett år har de hemlösa nordafrikanska pojkarna och unga männen börjat beskrivas som en hotfull massa. Dessutom klumpas de ofta ihop med ensamkommande pojkar i största allmänhet, vilket får lärare, socialsekreterare, bibliotekarier och familjehemsföräldrar runtom i landet att undra om innerstadsdebattörerna i Stockholm tror att alla 35 000 ensamkommande som sökt asyl året dessförinnan säljer knark på Sergels torg.

Framför allt får nyanserade försök att förstå och skildra pojkarnas och männens verklighet inte alls samma genomslag som ett år tidigare.

I Katia Wagners reportagebok “Pojkarna och de ensamma poliserna”, varifrån ovanstående exempel är hämtade, är nyanserna tillbaka. Boken handlar om ensamkommande tonårspojkar som av olika skäl befinner sig i halvvägs eller helt utanför samhället och mottagningssystemen. 

 

LÄS MER: PO Enquist läser Katia Wagners och Jens Mikkelsens "De försvunna barnen" 

 

Flykt från våldtäkt

Wagner följer bland andra Farid, som fått uppehållstillstånd men hamnar på gatan och skiljs från sin lillebror när hans ålder plötsligt skrivs upp. Ahmad från Marocko, som efter att ha rest genom flera europeiska storstäder till slut hamnar hos en svensk familj där han blir ett av syskonen – tills han får avslag på sin asylansökan och deras tillvaro slås i bitar. Rahman, statslös palestinier som kidnappas och systematiskt våldtas av en man och till slut tvingas fly Sverige för att komma undan honom. Och Amin – den lille pojken som blev känd för hela Sverige när han våldsamt brottades ner av en vakt på Malmö central 2016.

Och så följer hon de två poliser, Christian Frödén och Mikael Lins, som sedan 2012 arbetat med de hemlösa pojkarna i Stockholm. De som 2016 chockas av den brutala bilden i medierna. Och ja, eftersom frågan brukar ställas om man verkligen behöver bry sig om mediebilden av människor när det finns en verklighet att ta tag i: bilden, det vill säga avhumaniseringen, spelar roll. Svartmålningen av de nordafrikanska pojkarna försvårar för poliserna i deras arbete mot människohandel, drogmissbruk och misär. Både pojkarna och samhället förlorar i tillit. 

Sammanbiten Katia Wagner

Katia Wagner arbetar metodiskt och grundligt. Hon förlitar sig inte på ensamma anonyma poliskällor med okända motiv. Hon skriver på sammanbiten journalistprosa. Ibland hisnande i sin rakhet, ibland nästan styltigt när långa tidsförlopp slås ihop till några korta stycken. 

Ändå droppar det snor och tårar i boken medan jag läser. 

Det slår mig att jag numera är ovan att läsa om dessa pojkar på just här sättet: som enskilda människoöden. Antagligen just på grund av känslan av hopplöshet. Varför ska man beskriva ett problem, om man inte ser en politisk lösning?

Efter den turbulenta hösten 2015 är det som att offentligheten nästan samfällt bestämt sig för att det inte finns några lösningar kvar i migrationsfrågor. Att vi inte längre behöver bry oss. Påfallande ofta krymps nyhetsvärderingen till det som DN-journalisten Niklas Orrenius träffande beskrivit som “kundservice till skattebetalare” – att uteslutande välja perspektiv på migrationen som berör svenska medborgare.

Nya migrationsregler förvärrar

Dessutom har vi fått en allt hårdare, moraliskt styrd, uppdelning mellan offer och förövare. Något som fungerar särskilt illa på just de här pojkarna: de är ofta både och.

När jag läser "Pojkarna och de ensamma poliserna" slår det mig att hopplösheten är politiskt slarvig. Visst finns det gott om dilemman – särskilt för oss som samtidigt avskyr EU:s gränsavtal med Turkiet, vill återställa den frivilliga rörligheten inom EU och är oroliga för ett parallellsamhälle med papperslösa barn som far illa – men det innebär inte att man inte bör försöka välja det bästa.

Det finns ingen lösning på allt, men det finns fortfarande gott om saker man kan göra. Som att trycka på Marocko för att även barn utom äktenskapet ska få id-nummer, hjälpa till att starta vettiga barnhem. Under tiden vore det rimligt att ge de barn som Amin, som nu går i svensk skola medan han inte kan utvisas till Marocko, amnesti. 

Farlig är den växande tron på att det går att navigera sig fram med enkla principer snarare än pragmatism. Det just nu populära batongsosseriet om att "ett nej är ett nej" och "ordning och reda i migrationspolitiken" (det vill säga att papperslösa ska förvägras de få resurser de får) döljer i själva verket prioriteringar med smärtsamma konsekvenser. Åldersuppskrivningarna och regeringens beslut om att sluta ge dagersättning till vuxna som fått avslag har redan lett till ökad misär.

Journalistiskt borde principen hursomhelst vara glasklar: människan först, och hennes öde ska beskrivas oavsett vilka politiska prioriteringar man själv tror är möjliga. Så är det tack och lov hos Katia Wagner.

 

SAKPROSA

KATIA WAGNER

Pojkarna och de ensamma poliserna

Natur & Kultur, 265 s.

 

Ida Ölmedal är vikarierande biträdande kulturchef på Expressen.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag