I pjäsen Angels in America läxar den mäktige advokaten Roy Cohn upp sin läkare. Cohn, som har funnits på riktigt och var en av portalfigurerna i det amerikanska 50-talets häxjakt på kommunister, har precis fått sin aidsdiagnos, men vägrar att acceptera den. Aids är sådant som drabbar homosexuella. Visst ligger han med män, men klistrade han på sig en etikett skulle han samtidigt medge att han är maktlös.
"Bögar är sådana som inte kan få igenom en sketen antidiskrimineringslag i kommunfullmäktige", säger Cohn.
"Bögar är sådana som har noll inflytande. /.../ Till skillnad från alla andra bögar tar jag med mig killen jag knullar till Vita huset och låter honom skaka hand med president Reagan. Vad man är definieras av vem vem är. Roy Cohn är inte homosexuell. Roy Cohn är en heterosexuell man som knullar runt med män".
Det är en av de bästa monologer som har skrivits om makt, heteronormativitet och sexualitet. Inte minst i skenet av J Edgar, Clint Eastwoods romantiserade biografi över Roy Cohns polare tillika FBI-chefen J Edgar Hoover, som just nu går på svenska biografer. 
Clyde Tolson (Armie Hammer) och J Edgar (Leonardo diCaprio) i filmen J. Edgar
I närmare 50 år styrde Hoover över en allt mer urspårad federal polisiär myndighet och levde samtidigt - jo, det får faktiskt anses vara bekräftat - ett dubbelliv som homosexuell. Han hade ett äktenskapsliknande arrangemang med älskaren tillika vicebossen Clyde Tolson, umgicks relativt offentligt med andra bögar och ska i sin ungdom till och med ha gripits för att ha köpt sex av en manlig prostituerad.
Ändå var det, under det halva århundrade som Hoover bossade över FBI, ingen som tog bladet från munnen och outade honom. Detta trots att Hoovers karriärs zenit uppnås under Trumans och Eisenhowers paranoida 50-tal då sammanlagt ett tusental UD-anställda stämplas som säkerhetsrisker och förlorar jobbet på grund av sin sexuella läggning.
Denna förföljelse av homosexuella, som sammanfaller med Wisconsinsenatorn Joseph McCarthys häxjakt på kommunister och som spred sig även till andra institutioner, har av den amerikanska historikern David K Johnson kallats för "the lavender scare" (efter öknamnet "lavender lads" om bögar) och är en påvert dokumenterad historisk händelseutveckling.
Visserligen har den skräcken för det avvikande och främmande gemensamt med McCarthyismen och kan i hög grad ses som dess syskonnoja. I takt med ett allt mer uppskruvat tonläge blev det vanligt att dra likhetstecken mellan homosexualitet och allmän subversivitet. Inte minst då populärpsykologer sökte förklaringsmodeller till varför en människa utvecklade socialistiska sympatier och härledde dem till ett bortträngt samkönat begär.
Men till skillnad från förföljelserna av kommunister som renderade högljudda protester kunde klappjakten på homosexuella fortgå relativt ostört.
Rysk HBTQ-demonstrant blir gripen Foto: Mikhail Metzel
Få kickade statstjänstemän med homofil läggning var beredda att gå till motangrepp eftersom homosexualitet var olagligt i flera delstater eller betraktades som mentalsjukdom. Även heterosexuella som pekades ut felaktigt knep igen - en offentlig prövning upplevdes riskabel och chikanerande.
Och eftersom ingen sade emot kom likhetstecknen mellan homosexualitet och korruption att lysa allt starkare. Razzior mot gayklubbar och cruisingplatser duggade tätare, människor i både privat och offentlig sektor kickades i drivor från sina ämbeten, statliga propagandafilmer om den homosexualitetens nedgörande konsekvenser producerades och visades för skolelever.
Kort sagt: det hela påminde om dagens Ryssland där populistiska politiker i Sankt Petersburg just nu går i bräschen för ett lagförslag som drar åt tumskruvarna för stadens hbtq-befolkning – bland annat ett tänkt förbud mot all litteratur som handlar om samkönat begär – och som förväntas tas vidare till nationell nivå vad det lider.
I likhet med sina sentida ryska kolleger spelade Hoover under hela sin yrkesgärning på denna homofobiska underström som på ett piano och kan till och med sägas ha underblåst den. I ett samhällsklimat där anfall alltid utgör bästa försvar samlade han in all tänkbar skit om offentliga personer som insamlas kunde och låg sedan som en ruvande drake på sin skvallerskatt.
När han själv fick det hett om öronen kontrade han, trots sin egen homosexualitet, med att sprida ut för sin tid förödande rykten om de offentliga personer som hotade hans ställning. Buggade Eleanor Roosevelt när hon hängde med sin påstådda älskarinna. Antydde att presidentkandidaten Adlai Stevenson snuskade runt med andra karlar. Bistod smutskampanjen mot UD-potentaten Sumner Welles, när denne under en tågresa supit sig full och kladdat på manliga konduktörer, med känslig information. Gjorde allmänheten uppmärksam på att en av Martin Luther Kings närmaste män var homosexuell för att misskreditera medborgarrättsrörelsen.
Och när Hoover inte intrigerade mot offentliga personer i garderoben lät han infiltrera den begynnande gayrörelsen, övervaka och dokumentera frigörelsedemonstrationer, kartlägga homosexuella civila och luskammade statsförvaltningen på misstänkta homofiler med en närmast febril iver.
I J Edgar tas inte Hoovers delaktighet i de förföljelser som drabbade homosexuella upp. I stället gömmer Eastwood sin protagonist bakom en sentimentaliserad skildring av den förbjudna kärleken mellan Hoover och Tolson.
Det är ett konstnärligt val som tangerar det revisionistiska. Hoover, Tolson och för den delen Roy Cohn behövde aldrig sitta och trycka i garderoben. De var slugare än så: de solidariserade sig med sina förtryckare, sprang lydigt deras ärenden och kom att åtnjuta fördelar som få andra homosexuella under samma period.
I utbyte gick de hyfsat fria från både anklagelser och ryktesspridning. Så länge avvikare spelar med i en patriarkal världsordning finns det ingen måtta på hur beredda dess regeluttolkare är på att titta åt ett annat håll när det bränner till. Till och med en president är beredd att sträcka fram handen.
Men priset?
I Nicholas van Hoffmans fängslande biografi över Roy Cohn, Citizen Cohn, berättas om hur J Edgar Hoover brukade ringa till sin kamrat advokaten för en pratstund. Isolerad i sin offentliga persona i FBI-borgen på Pensylvania Avenue i Washington DC hade han ingen annan att vända sig till.
Där satt de sedan, högerns två bergatroll som ägnade sina liv åt att förfölja sina egna, i var sin ände och trevade efter varandra i det politiska mörkret.
Ljudet du hör är telefoner som ringer i Sankt Petersburg.
