Ankan lovar att i fortsättningen skriva alla texter på hexameter för att bidra till nästa decenniums litterära förnyelse.
Leve septetten författare som för ett bättre berättande
talade, lovande själva att aldrig förtälja en deckare
eller att skildra de fåfänga shoppande kvinnornas vanor,
ej heller skandalisera historiskt befintliga mänskor
utan för egen del endast i fiktiva former förtala.
I manifestets begränsande tiopunktslista det finns ett
hopp om en snävare syn på berättarnas språkliga frihet,
jämte en omsorg om läsarnas kapacitet att förstå och
följa gestaltningens gång från det ena kapitlet till nästa.
Enkla och raka berättelser är vad publiken behöver,
goda historier som har både början och mitt och ett slut,
och som berikar den annars så torftiga vardag i vilken
läsarna släpar sig fram i den kryptiska höstkvällens dunkel.
Dock finner jag att författarna bak manifestet ej själva
griper tillbaka så långt som de kunde i sin strävan att skapa
forntiden åter i litteraturens förnyande banor.
Namnen de nämner i raden av goda berättare syns mig
alltför moderna: Lagerlöf, Lagerkvist, Martinson, Dagerman,
Johansson, Gustafsson, Söderberg, Boye och Johnson.
Nog har väl alla de nämnda haft vanan att skriva en prosa
vilken har brutit sig ur alla de fållor som versmåttet kräver?
Vill man tillbaka till godare tider då litteraturen såg ljuset,
måste man rimligen börja berättandet där det i blindheten
föddes och vecklade ut sig i trevande, famlande mörker,
då när Homeros kom på att hexametern var det format
som gav berättelsen bästa behållning i lyssnarnas öron.
Läs alltså här Det Homeriska Ankmanifestet, försäkrande
att för all framtid författarens texter ska skrivas i
måttet hexameter, växlande mellan troké och daktyl,
noggrant beräknande radens betonade stavelser – sex! – och
dragande in de licenser som moderniteten försökt att
under historiens gång chikanera berättandet med.
Hur skulle läsaren annars förmås att till kommande led
överantvarda de minnen som erfarenheten har skänkt?
Muntlig tradering är grunden till all vår berättelsekonst.
Minns att historien alltid blir bäst när den upprepar sig,
först som en stor tragedi och sedan på nytt som en fars.