Äntligen har vi fått fokus på de sexuella trakasserier som så många kvinnor – och även män för den delen – blir utsatta för, både i skådespelar- och kulturbranschen.
Nu är det bara ett problem. Ingen vågar prata om det.
I stället tar vi på oss skammen och sväljer den. Vi tystnar.
Vi berättar ibland inte ens för de närmsta medan arbetsgivarparten slätar över. Som Operans vd Anders Franzén till exempel, med sitt uttalande om förövarens ”latinska temperament”. Eller ordföranden Sture Carlsson, chef för Svensk Scenkonst, som bortförklarade
Ekots undersökning
SvD 15/2 : ”Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.”
Och i går fortsatte teaterkritikern Tomas Forser
GP 16/2: ”Sinnlighet är livsluft och erotisk laddning det som präglar delar av scenkonstens villkor och verksamhet – och tänder publiken.
Glad och kåt skall skådespelaren vara som Erland Josephson formulerade det.”
Redan när jag skrev min artikel
på Aftonbladet Debatt för några veckor sedan blev jag creddad av en nära kollega som tyckte att det var modigt av mig att gå ut med namn och bild i en så pass känslig fråga. Det som gör mig förbannad är att det över huvud taget ska krävas mod! Det borde vara en självklarhet att man ska kunna berätta utan att stämplas som besvärlig surtant.
De flesta som vågar gå ut offentligt är i stället personer som känner ett behov av att högljutt proklamera att de inte känner igen sig.
Givetvis hyser jag respekt för dessa kvinnors upplevelser och gratulerar dem för att de har sluppit bli utsatta. Men även om inte alla har varit med om trakasserierna så vet vi alla att de förekommer. Därför har jag lite svårt att förstå valet att gå ut med denna glädje just nu, då risken finns att det åter underblåser bilden av oss mindre lyckliga som överkänsliga bitterfittor.
Vi behöver skapa ett klimat där det blir lättare att våga berätta. Och detta hjälper inte till.
Givetvis är jag också rädd. Rädd för att inte få jobb, rädd för att bli sedd som det ena och det andra. Men det är inte vår skam. Vi ska inte behöva axla den, som kvinnor gjort i århundraden medan förövarna sovit lugnt på nätterna. Om vi står upp rakryggade tillsammans rår de inte på oss.
Petra Hjortensjö
kulturen@expressen.se
Petra Hjortensjö är skådespelerska, dramatiker och konstnärlig ledare för Teater Absoluta.