Hjulafton

Publicerad
Uppdaterad
I morgon anländer tomten på cykel iförd tajts och aerodynamisk hjälm.
Björn af Kleen trampar tre mil i sällskap med Cykelliberalen.
Rikard Söderberg.Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Det är gråsvart gryningstimme på Värmdö. De runda asfaltshindren på Gullvivevägen är så många att taxin måste köra lika sakta som en plogande nybörjare i en puckelpist. Det lyser ur köken på de identiska byggsatshusen, mödrar står i dörren och vinkar av sina telningar i för stora skolryggsäckar.
Väghindren är dock inget problem för Rikard Söderberg, på Twitter och i bloggvärlden känd som ”Cykelliberalen”. Minst tre dagar i veckan cyklar denna tvåbarnsfar från hemmet på Värmdö till arbetet på en rekryteringsfirma i centrala Stockholm. Det är tre mil i vardera riktningen. Den här morgonen ska jag försöka hålla hans fart.
Söderberg är knappast ensam. Enligt Trafikkontoret har antalet cyklister i Stockholm fördubblats under 15 år. Omkring 150 000 cyklister möts varje dag i huvudstaden. En halv miljon cyklar såldes i Sverige mellan september 2009 och augusti 2010, det var sex procent fler än säsongen innan.
I stan kan man se deras slimmade gestalter avteckna sig som hastiga skuggor i asfalten. De kallas ibland memils – medelålders män i lycra – efter materialet på de åtsmitande cykeldräkter som de draperar sig i. Vissa stör sig på det skamlösa självförtroendet i deras uppenbarelse: lätt framåtlutade med den välsvarvade stjärten i vädret kan de ge samma aggressiva intryck som en gång stadsjeeparna, denna dinosaurie i trafiken.

Pendelcyklisterna skulle ogilla liknelsen. För dessa finns inget mer omodernt än bilförare. Att svischa igenom ett avgasmoln på Skurubron eller ljudlöst passera en stånkande bilkö på Stadsgårdskajen är den totala triumfen. För miljö- och hälsomedvetna pappor i 40-årsålden är bilen ett lika sunkigt statusobjekt som Ulf Lundell , bilens besjungare.
Hos en viss sorts medelklass är modernitet en stridsfråga – och cyklisterna är som levande symboler för ekonomen Schumpeters teori om kapitalismens kreativa förstörelse. Memils sörjer inte Saabs konkurs. De cyklar i stället. Ser fram emot rivningen av Slussen och papperstidningens kollaps. Bilar – och allt de i förlängningen står för i form av lathet, avgaser, arbetslöshet och ekonomiska krispaket – är den kontrastyta i vilken memils älskar att spegla sig i.
Bilen är den andre ; och på vägarna rasar ett ställningskrig. Cyklisterna, som rör sig i biltrafikens nedre hastighetsspann, gör anspråk på en del av vägbanan. Det senaste utvecklade vapnet hos bilförarna är att rikta om spolarvätske-ventilerna så att cyklisterna dränks i etanol.
Jonas Hedegard, producent på byrån B-Reel, som dagligen trampar från Kummelnäs till Södermalm, cyklade en gång i kapp en SL-buss till depån i Björknäs. Chauffören erkände sprutet men vägrade be om ursäkt. Lagen säger att cyklisterna ska hålla sig på cykelbanan när en sådan existerar.

Sydöstra Stockholm börjar
ljusna. Vi kör genom gångtunnlar under den storskaliga infrastruktur som bildar Nacka Forum-området. Staden börjar vakna, busskurerna fylls av rökande gymnasietjejer i för korta täckjackor, kostymkillar med dataväskor i nylon, några morgonpigga pensionärer på väg att uträtta ärenden. Vi rundar bussfolket i 20 kilometer i timmen, det går förvånansvärt lätt, kedjan på min pappas gamla sjuväxlade gnisslar i uppförsbackarna men känslan av oberoende fyller mig med energi.
När Rikard Söderberg cyklar tänker han på politik – han känner sig ideologiskt besläktad med Yes in my back yard-rörelsen, den som osentimentalt bejakar nybyggen och gärna ser att staden expanderar ”högt och brett”, säger han.
Jag får känslan av att cykeliberalerna betraktar sig själva som en del i den stadsvisionen – inte alltid så vackra i sina dykardräkter, men hypereffektiva och djupt funktionella. De ligger inte staden till last, de är sällan sjukskrivna, de är engagerade medborgare som mejlar kommunalpolitiker och ledarskribenter – och det enda man upplever sig begära i kompensation från samhället är välplogade cykelbanor.

När Expressens förre
politiska redaktör PM Nilsson, cykelentusiast sedan uppväxten i Lund, trampar från Nacka varje morgon talar han i telefon (det händer att han gör det när han joggar också, men då endast med nära medarbetare).
På eftermiddagarna hämtar han sin dotter på skolan som sedan springer bredvid den cyklande pappan till dagis där de hämtar sonen. PM Nilsson, i dag vd på debattforumet Newsmill, fnyser åt min teori om att papporna cyklar för att trampa av sig den frustration som ett jämställt medelklassliv lämnar efter sig, med delad städ- och läxplikt och begränsat sexliv.
Är detta offensiva cyklande mannens revansch i den offentlighet som detroniserat honom till dräng? I trafiken är han alltjämt fri, snabb och självständig.
– Jag tror att den frustrationen är ett påhitt av matriarkatet, säger PM Nilsson. Jag ser ytterst få män i min omgivning som beklagar sig över dagishämtning. De klagar över dubbelarbete, att du ska jobba heltid och samtidigt hämta på dagis – en synpunkt som kvinnor länge fört fram med rätta. Men just därför är det så jävla effektivt med cykel. Jag kan ta mig varsomhelst i stan på sju minuter.
Han är inte en memil i bokstavlig bemärkelse, Nilsson byter inte om eller duschar på jobbet. Han kör en ”tio år gammal skrothoj”. Däremot identifierar han sig socioekonomiskt med gruppen.
– Den kategori som gör Miljöpartiet lite hetare. Vi har höga löner och är teknikoptimister men röstar inte självklart på det etablerade högerpartiet. Miljöpartisten Per Bolund personifierar gruppen, menar Nilsson.
– Som riksdagsledamot var han känd för att ha riksdagens snyggaste kostymer, en fil doktor som i dag cyklar till jobbet. Den allmänna miljödebatten har absolut påverkan på vår livsstil – på min gata använder man inte bil, man borrar bergvärme och drar sig för att åka på solsemester.

Cykelliberaler sympatiserar
nog i allmänhet med Dagens Nyheters socialliberalism, men känner sig svikna i cykelfrågan. Skribenten Erik Helmerson har attackerat gruppen – "vore det inte smartare att kränga på sig en burka med superhjältemantel för maximalt luftmotstånd”.
– DN var emot färg-tv, fjärrkontroller, mikrovågsugnar, snabbmat, internet och nu cykeln – den arketypiska Södermalmsbons avsky mot suvarna har överförts på de lycramän som bor strax utanför stan och som alltid haft en påverkanskraft. Denna grupp körde tidigare bil och då anpassade sig staden efter deras behov – biltullarna var ett sätt att lösa deras situation.
Nu när samma kategori har börjat cykla verkar det som om opinionen reagerar snabbare än när det var mest kvinnor som cyklade. Moderaterna var tidigare fruktansvärt dåliga på att skotta cykelbanor, men har nu blivit bättre. Ulla Hamilton är den första moderat jag hört prata om det här.
På sajten Cycleville säger trafik- och arbetsmarknadsborgarrådet Hamilton att hon själv främst cyklar under sommarhalvåret, men att maken är en ”mycket flitig cyklist”.

Givetvis är det inte
bara i Stockholm man cyklar. Per Svenssons nya Malmöbok Världens svenskaste stad inleds med en lång betraktelse från styret. I Malmö har cykelkulten – alltid utan hjälm – enligt författaren varit ett sätt ”att manifestera arbetaridentiteten, eller i alla fall de nostalgiska känslorna för arbetaridentiteten”. En hommage till de Kockumsanställda som i vått och torrt cyklade i grupp till och från jobbet med smörgåslåda och termos.
I dag tar man några humanioraapoäng på halvfart, spelar schack och cyklar till marknaden för att köpa billiga middagsgrönsaker. Som Natalia Kazmierska en gång i Expressen fångade typen utifrån representationen i svensk film: ”de heter alltid Moa, Minna, Tova och Ebba eller nåt annat romantiskt pagevänsteraktigt, cyklar runt på gamla damcyklar och suger av nån kille på fyllan”.
Man skulle kunna tänka sig att macho-cyklandet, och det pråliga kringverket, är ett sätt att frigöra cykeln från dess proletära och kvinnliga konnotationer.
En tendens som märks i Malmös grannkommun Lund, där det uppstått en koloni av Stockholmscyklister. ”Som torpeder”, skriver Per Svensson, ”tysta men dödsbringande, susar de fram i trikåer och aerodynamiska cykelhjälmar”.
I just Lund, som väl socioekonomiskt har en del likheter med en välmående Stockholmsförort, har Miljöpartiet presenterat ett förslag om en klinisk cykelväg till Malmö. Lundasonen PM Nilsson låter mer hemkär är någonsin när han föreställer sig "Sveriges första motorväg för cykel – ingen höghöjd, ingen sänka, ingen korsning ska stoppa deras framfart; det är en dröm, ett skäl att bo därnere”. I Miljöpartiets rapport På stadiga hjul. En offensiv cykelpolitik för Malmö och Lund refererar man ett forskningsförslag från Lunds tekniska högskola som går ut på att kapsla in hela cykelmotorvägen i ett vindskydd – en korridor för fartdårar på väg till och från dagis.

Man är glad att inte Stockholm hunnit så långt i sin cykelliberalism; Rikard Söderberg och jag har passerat genom Hammarby sjöstad och glider upp på Danvikstullsbron och snart ska Stockholm visa sig i hela sin prakt, belöningen för tre mils trampande. Nu, när endorfinerna gjort kroppen mjuk och hjärnan klar, är det svårare att förhålla sig ironisk till pedalpatriarkerna.
Jag håller tillbaka impulsen att stanna till på Cykelcity på Folkungatan för att uppgradera mitt fordon. Vi tråcklar oss genom Slussen – snart ett minne blott. Rikard kör mot Centralen och jag vidare över Södermalm.
Att tomten i år kommer på cykel – det bekräftas rentav i NK:s skyltfönster – ter sig helt riktigt. Man vill ju inte bli sen, så att fru och barn tvingas vänta.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag