Inhämtning och produktion av kunskap är inte en fråga om yta och djup utan om att ställa in fokus. Aase Berg fortsätter diskussionen om internets påstådda försämring av nutidsmänniskans intelligens.
Jag vet inte vem som är dummast – hönan eller ägget. Men i debatten om hur internet gör människohjärnan dummare utifrån Nicholas Carrs bok The shallows anar jag en förenkling. Själv ser jag internet som ett symptom snarare än en orsak. Och om nu de fysiska förutsättningarna skulle finnas att bygga om människohjärnan med hjälp av nätet, så kan det vara en vacker möjlighet.
Redan vid mitten av 90-talet, när internet inte användes särskilt frekvent, såg jag en tydlig skillnad i uppmärksamhet hos generationen efter min.
Jag bodde i en studentkorridor i Amsterdam, och de flesta andra var mellan fem och tio år yngre än jag. Tv:n stod på i köket dagarna i ända med musikvideos, jinglar, Beavis & Butthead. Så fort jag gick förbi hamnade jag i soffan och sögs in, hypnotiserad – jag visste inte hur man gjorde för att använda tv:n som bakgrundsbrus eftersom jag var uppväxt med två tv- kanaler där program som Lödder och Månbas Alfa drog till sig närmast religiös respekt.
Men för de yngre var tv:n något man kastade ett getöga på ibland, medan man satt i köket och pluggade, pladdrade på diverse olika språk, åt, pimplade öl, rökte och slappade, gärna allt samtidigt. Det pågick en märklig surfning mellan olika ofokuserade tillstånd, och jag kunde inte begripa hur såna där slafsiga slackers kunde få nåt gjort eller tänka en vettig tanke över huvud taget. Men merparten var toppstudenter.
Det här var alltså en generation som, redan före internets stora genomslag, hade hunnit utveckla ett sinne för obekymrad splittring av uppmärksamheten. Det var också den generationen som snart kom att utveckla nätet till en bubbla.
Därför kan jag förstå Anders Mildner (Expressen 10/8) när han, i motsats till Carr, ser möjligheter i nätets ytliga men utspritt demokratiska kaos. Det finns en sorts hjärna som kan hantera den verkligheten utan att nödvändigtvis bli korkad.
Internet är alltså knappast upphovet till den nya, möjligen rentav neurologiska, förmågan till splittrad uppmärksamhet, snarare kan man nog lägga skulden på den nyliberala ekonomins, marknadsför- ingens och reklamens utveckling. I dess kölvatten har den stegrade valfriheten, där alla val egentligen är samma val, orsakat en enorm urlakning av förmågan att behålla fokus.
Nu är det i och för sig ingen bra idé att likställa fokus med djup. Jag gillar inte den där konservativa dikotomin mellan djup och yta som Carr spelar på – det finns en annan skala där till exempel kitschet och den innovativa skönlitteraturen typ Lotta Lotass eller språkmaterialistisk poesi håller till, där uppmärksamheten inte alltid borrar på djupet, inte alltid söker differentierad mening.
Urladdningningen av mening, som gör hjärnan kompatibel med nätet, är starkt demokratisk. Den gör allt lika mycket eller lika litet värt. Inom litteraturkritiken: läsarens åsikt är lika viktig som kritikerns.
Men man måste samtidigt vara medveten om det orättvisa faktum att alla faktiskt inte klarar av att surfa omkring bland urladdade distraktioner. Vilket inte, som Anders Mildner tycks mena, behöver betyda att vi enbart vill fortsätta vara passiva mottagare (eller enbart aktiva producenter av text, som jag själv är, eftersom jag skriver böcker och papperstidningskritik).
Det är ingen generationsfråga, det handlar om psykisk konstitution: vi som inte har en distraktionstålig hjärna är fler än man kan tro. Vi kommunicerar och deltar, men på ett annat sätt. Inte nödvändigtvis långsammare, inte djupare, men mer uppflammande.
Jag har själv alltmer kommit att leva ett liv där jag skriker vik hädan åt allt pladder (typ Facebook, Twitter) och bara ger mig ut på nätet när jag vet vad jag ska fiska efter eller prata om. Jag har träffat många människor som funkar på samma sätt: vårt tidsspann av dagligt fokuserad energi är begränsat och måste användas där det bränner till.
Och det fysiska samhället är faktiskt fortfarande inrättat så att man kan vara en segdeg större delen av dygnet och ändå jobba på en vanlig arbetsplats. Där förväntas man visserligen officiellt sett behålla fokus i åtta timmar om dagen, men många arbetsplatser är ju inofficiellt sett organiserade så att det finns utrymme för skov av hjärndödhet – jag syftar på kaffepauser, monoton administration, möten om typ ”visioner” och så vidare. Många jobb med 40-timmars arbetsvecka i praktiken innehåller ett kreativt fokus på tio.
Det fysiska samhället kan alltså fortfarande inlemma människor med kortvarig men intensiv energi. Jag skulle misstänka att det till och med räknas som en kvalitet: det är i koncentrationen man hittar innovationen.
Men kan det digitala samhället ta emot vår förmåga till blixtrande men snabbt övergående intelligens? Vill det ens göra det?
Om man ville, skulle det förstås gå att förena nätets demokratiska och breda intelligens med fokuseringsförmågans intensitet i en ny sorts mänsklig hjärna. Det vore en vacker framtid!
Men problemet är att nätsamhället bygger på omedvetenhet om vilka krafter det missar. Den nya distraktionskulturens fallgrop är just att den omedvetet underlåter att skapa kanaler som samtidigt funkar för en vassare men smalare kreativitet. Toppar och dalar skalas bort, som om hela cybern gick på Prozac.
Jag tror inte att nätet gör oss dummare eller ytligare, men det utestänger de glittrande rycken av explosiv tankekraft och skarpslipade möten. Vill vi verkligen leva utan dem?
