Vi möttes i en kohage, Fredrik Reinfeldt och jag. Jag var 16, Reinfeldt 27, jag nybliven aktivist i Moderata ungdomsförbundets Gotlandsdistrikt, han förbundsordförande på tillfälligt kampanjbesök på ön. Jag minns att Reinfeldts medföljande pressekreterare var så gänglig att han fick vika sig dubbel för att få plats i minibussen som skulle ta oss hem från Romaslätten. Han hette Per, och i dag är han partisekreterare.
Att det var jag som fick vara värd för Reinfeldts besök var mest en olycklig slump. Samma morgon hade jag hittat vår lokala ombudsman bortdomnad i bakrus i sin lya strax innanför ringmuren.
Som entusiastisk nykomling i politiken, med minimal erfarenhet av det mesta men uppumpad av ideologiska pamfletter hemlånade från Visby stadsbibliotek, hade jag väntat mig att min ordförande kanske kom till Gotland för att frälsa massorna med brandtal och attacker på alltings socialdemokratiska jävlighet.
Men Fredrik ville besöka ett lantbruk. Så där stod han, i duggregnet, och småpratade jordbrukssubventioner och EU med en lokal mjölkbonde. Jag stod bredvid och tyckte det var roligare att titta på kossorna.
Inte visste jag att den leriga traktorväg som Reinfeldt där och då promenerade fram 15 år senare skulle sluta i en avlyssningslag utskälld av och obegriplig för de flesta.
Nu kan det tyckas förenklat att lasta statsministern för den klubbade signalspaningslagen. För det första ärvde han frågan av den förra regeringen. För det andra har han inte formulerat och förhandlat lagtexten. För det tredje har även en regeringschef ett begränsat inflytande på den byråkratiska och politiska systemlogik som ofta innebär att lagförslag börjar leva sitt eget liv.
Men det var trots allt Reinfeldt som i förra veckan hade avgörandet i sin hand. När protesterna från allmänheten växte blev FRA-frågan en statsministerfråga och inte ett riksdagsärende. Om Reinfeldt hade bedömt att propositionen skadade Alliansen mer än den kan hjälpa signalspanarna på Lovön att hitta roadside bombs i Afghanistan, då hade han kunnat manövrera undan den.
Det valde han att inte göra. Och ingen begriper varför. Inte ens de som känner honom bäst.
– För mig är det här absolut obegripligt. Det stämmer inte med hur han har profilerat sig själv och partiet. Men eftersom han är en väldigt planerad och organiserad person måste det finnas en tanke bakom.
Det säger journalisten Anita Kratz. Hon har följt Fredrik Reinfeldt på nära håll i 16 år. I slutet av september kommer hennes bok
Reinfeldt – ensamvargen ut på Norstedts förlag. Den sista intervjun gjordes för tre veckor sedan, men FRA-debaclet skapade så många nya frågetecken att Kratz såg sig nödgad att skicka kompletterande Varför-frågor per mejl. Hon har ännu inte fått svar.
I stället frågar hon mig vad jag tror. Och jag hittar mitt svar i den gotländska kohagen.
För vad jag såg där, och som många andra sett sedan dess, är en politiker som hellre ägnar en förmiddag år att dryfta mjölkkvoter med en bonde än att mana sina aktivister att förändra världen, och som föredrar förnuftiga samtal om vardagsproblem framför ideologiskt känslotjafs.
Och det var därför vi stod där och huttrade bakom bondens lada. Bland lantbrukarna fanns en utbredd skepsis till ett svenskt EU-medlemskap. En skepsis som, i alla fall enligt det kampanjmaterial som Reinfeldt och Schlingmann hade stuvat in i minibussens bagageutrymme, berodde på missförstånd och irrationella vanföreställningar.
Om bara Reinfeldt och de andra EU-anhängarna fick förklara hur saker och ting egentligen låg till, skulle detta motstånd nötas ner. Om bara den gotländske mjölkbonden fick ett mänskligt ansikte att sätta på europasamarbetets konturlösa kropp skulle hans hjärna övervinna de känslomässiga reflexerna.
Och den gången fick Reinfeldt rätt. På folkomröstningsnatten 1994 kunde de församlade gotländska EU-aktivisterna på valvakan på restaurang Borgen förvånat konstatera att en majoritet av de förändringsskeptiska gutarna faktiskt hade röstat ja.
Men med tron på det rationella samtalets undergörande kraft följer känslomässig tondövhet.
Så när protestmejlen började smattra mot riksdagshusets portar hörde inte Fredrik Reinfeldt vad oväsendet egentligen sa.
Han konstaterade bara att det inte innehöll rationella lösningar på det praktiska problem som regeringen var satt att lösa, nämligen att Försvarets Radioanstalt inte har tillgång till de kanaler där större delen av 2000-talets kommunikation äger rum.
I stället var mejlen och bloggprotesterna fyllda av just det ideologiska känslotjafs som Reinfeldt var föga intresserad av när han var 27 år och Muf-ordförande, och ännu mindre när han är 43 och chef för regeringen.
Och inte blev statsministern mer benägen att lyssna av att de allra argaste mejlen tycktes komma från den sfär av Ayn Rand-förlästa ynglingar som Reinfeldts vapendragare Anders Borg hade som uppgift att rensa ut från partihögkvarterets korridorer när han under förra mandatperioden rekryterades som chef för riksdagskansliet. Och som Reinfeldt har satt en ära i att varken företräda eller lyssna på.
För nog var det den bild moderatledaren och den moderata riksdagsgruppen hade av FRA-motståndet. I det mejl riksdagsmannen Karl Sigfrid skickade ut till sina partikollegor för att förklara varför han inte kunde rösta ja till propositionen poängterade Sigfrid att hans tvivel inte berodde på att ”ett fåtal ’anarkoliberaler’” hade ”orkestrerat en kampanj”, utan att ”alla sorters människor” hade hört av sig. Och, markerade Sigfrid i enlighet med de nya moderaternas Reinfeldtska rationalitetsparadigm – ”långt ifrån all kritik bygger på missförstånd”.
Det paradoxala är att Fredrik Reinfeldt, trots sin uttalade strategi att ompröva allt de gamla moderaterna stod för, inte har gjort upp med Bo Lundgrens och Carl Bildts rationella världsbild.
Visst rattades partiapparaten på deras tid till stor av människor som hade läst sig till de höga skatternas orättfärdighet, inte fått det berättat för sig av en undersköterska i Uddevalla. Men om deras ideologiska övertygelse var stor, var förvissningen ännu större om att låga skatter dessutom var rationellt riktigt. Carl Bildts Enda väg var inte ett uttryck för ideologiskt önsketänkande, utan för att moderaterna, rent vetenskapligt, satt inne på sanningen.
Därför uppfattades partiet, också under Bildt och Lundgren, som ett tondövt och självtillräckligt parti.
Det var därför min ungdomliga entusiasm så småningom avtog. Fem år efter att jag med fladdrande hjärta i bröstkorgen knackade på partiexpeditionen i Visby, betalade jag medlemsavgiften för sista gången. Jag kunde inte längre identifiera mig med den jag varit, och inte heller med en politisk rörelse vars kompass stod i bokhyllan och som föreställde sig att väljarnas maggrop satt i vänster hjärnhalva.
Och visst ser det annorlunda ut under Fredrik Reinfeldts ledarskap. Men inte på annat sätt än att den politiska kompassen numera är monterad i samma hjärnhalva och Rand-romanerna i hyllan utbytta mot juridisk och nationalekonomisk kurslitteratur. Enligt den medicinska dito är för övrigt maggropens funktion att smälta mat från gotländska bönder med EU-stöd.
Reinfeldt är vad psykologen Drew Westen, författare till boken
The political brain (PublicAffairs, 2007), kallar
obsessional personality style, en person som inte bara är obekväm med känslor (men som däremot behärskar fakta, statistik och maktspel, och som ofta har ett, i andras ögon, abnormt kontrollbehov), utan dessutom anser förnuftet vara moraliskt överlägset alla andra bevekelsegrunder.
För en sådan ledare framstår förstås en för de flesta andra osmaklig lag som både vällagad och begriplig. Den löser ett praktiskt problem.
Den är framförhandlad och remissad enligt gängse riksdagsrecept, med majoritet i utskott och klartecken från lagrådet. De vars magar skrek till först när ledamöterna satte sig till bords i plenisalen, borde i stället ha använt hjärnan och ställt sig vid spisen redan när ingredienserna rördes ihop.
– Det är en intressant tes, säger Anita Kratz. Men jag förstår fortfarande inte varför han valde FRA-frågan för att manifestera det här.
Hon – och vi andra – väntar fortfarande på Fredrik Reinfeldts eget svar.
Peter Wennblad
kulturen@expressen.se
Peter Wennblad är redaktör på magasinet Neo.
