Buenos Aires

. När en man med många liv på sitt samvete dör får några svårt att förhålla sig. Medan folk nu jublar på Chiles gator har kyrkan - under 1970- och 80-talen nära allierad med Latinamerikas diktatorer - uppmanat till respekt och landets president Michelle Bachelet är inte road av att delta i ett officiöst avsked av Augusto Ramón Pinochet Ugarte - den man som en gång torterade henne. Författarna - på den här kontinenten ofta med smärtsamt nära erfarenheter av mördande militärer - vrider sig mindre och Uruguays litterära stolthet Mario Benedetti, själv i exil 1973-1985, sörjer inte bortgången men dock, som många andra, att döden hann före rättvisan. Att juridiken inte fick avsluta ärendet är förvisso tragiskt för alla som sett fram emot en historisk bekräftelse på att de globala rättsregelverken verkligen fungerar, men Benedetti är bara en av flera som levererar tröst: Historien hade redan åtalat honom, och han fälldes. Näste man i graven - det vet alla - är Fidel Castro och när den dagen kommer har två av efterkrigstidens viktigaste gestalter för den latinamerikanska vänstern gått ur tiden; en som dröm, en som mardröm. Först då är två symboliska motpoler helt borta och i bästa fall lyckas kontinentens reaktionärer och revolutionärer då också begrava en tankeloop som för länge sen borde vara glömd men som sorgligt nog fortsätter att prägla latinamerikansk politisk dynamik: kalla kriget. Låt dem vila i frid. Alla tre.