Hisham Matar är bördig från Libyen, uppväxt i Tripoli och Kairo men sedan länge en etablerad journalist och författare i Storbritannien. Redan hans Bookernominerade debutroman,
Ingen i världen , hade självbiografiska drag. Så även denna – för precis som Nuri i
Analys av ett försvinnande har Hisham Matars politiskt aktiva pappa försvunnit spårlöst. Emellertid har Matar förlagt händelseförloppet längre tillbaka i tiden.
Romanen börjar i ett svunnet, egyptiskt 60-tal på en exklusiv badort i Alexandria dit den moderlösa gossen Nuri kommer med sin rika, stiliga pappa – pascha Kamal el-Alfi, i exil från ett hemland där han har stått nära makten, nu dissident efter ett regimskifte – och får syn på den unga vackra kvinnan Mona. Nuri såg henne först och svärmar för henne, fadern närmar sig denna arbisktalande brittiska så småningom och Mona blir slutligen hans hustru och Nuris unga styvmor.
Sorgen efter modern klingar av, och de tre lever en tid gott i Kairos fina stadsdel Zamalek. Hushållet sköts av ett fattigt hembiträde som har varit hos paschan och hans första hustru sedan hon var 13 och står Nuri mycket nära.
Men Nuri skickas till internatskola i England – ytterligare en separation. Som ska följas av ännu en och mycket värre: 1972, efter några poetiskt lyckliga lovdagar med Mona i Genève där fadern väntas möta upp, får de beskedet att fadern är spårlöst försvunnen. Och det från en lägenhet, i säng med en annan kvinna – ett lömskt arrangemang av underrättelsetjänstens agenter?
Många stunder blir det då "pappas frånvaro känns lika tung som om ett barn satt på mitt bröst", som det heter i bokens första mening. Och Nuri kommer som ung vuxen tillbringa mycket tid med att undersöka vad som egentligen hända, till slut åter på plats i Genève. I sig en påminnelse om hur långsamt information färdades på den tid då telefoner var det enda som stod till buds.
Jag ska inte avslöja – den partiella – lösningen av gåtan (vilket baksidestexten dock ger en lite klantig hint om, så läs inte den). Men den är lika typisk som överraskande, och Matar skriver sig fram till den med stilsäker hand i en bok som utan att egentligen orda om politik, rasism, klassklyftor och Mellanösterns koloniala historia ger en intressant bakgrund till den arabiska vår som riskerar att sluta i en lång vinter.