TOKYO. Utkanten av Tokyo, en anspråkslös och vänlig man kommer till grinden och öppnar när jag ringer på portklockan. Det är tio år sedan han besökte Stockholm för att motta Nobelpriset i litteratur. Kenzaburo Oe tar emot i sitt hem, där han bor med sin hustru Yukari och äldste son Hikari, som på grund av en medfödd hjärnskada fortfarande lever med sina föräldrar. Yukari serverar kaffe och bakverk. Oe fyllde 70 i vintras och förklarar att det innebär att han sätter rekord - alla män i hans släkt har dött före 60 års ålder. - Jag är den första mannen i familjen som är 70 år gammal. Min mor dog förra året, hon blev 100 år, och min mormor blev 98. Det finns en påtaglig medvetenhet kring förgängligheten. Oes mest betydelsefulla vän sedan länge, Edward W Said, dog för två år sedan. - Hans sista bok kommer ut inom kort. Själv skriver jag på min längsta, viktigaste roman. Det kan bli mitt sista arbete. Så jag skriver varje dag, från morgon till sen kväll. Själv är jag just på väg att för första gången besöka Hiroshima, vars nu 60-åriga historia har varit ett bärande tema i Oes litterära arbete, och nu utgör grunden till hans politiska mission. Han berättar omsorgsfullt. - När atombomben släpptes var jag bara ett barn. Den morgonen gick min mamma till ett litet berg för att samla några örter som hon tillverkade en särskild sorts medicin av. Och där, på toppen av berget, såg hon ett ovanligt starkt ljus ovanför havet. Det visade sig vara atombomben som släpptes över Hiroshima. - När ockupationen av Japan upphörde, släppte censuren och det blev möjligt att få tillgång till information. Då var jag tjugo och började intressera mig för det som skrevs om Hiroshima. - 1953, när jag var 28 år, avhölls World Peace Convention i Hiroshima. Jag åkte dit för att delta, men de politiska diskussionerna var tråkiga, så i stället besökte jag ett sjukhus där offren från atombomben fanns. Jag intervjuade ett tjugotal av läkarna och patienterna. När jag återvände till samma sjukhus ett år senare, kunde jag inte finna någon av dessa patienter - de hade redan dött. - Jag återvände till sjukhuset, år efter år. Samma sak hände. Patienter hade dött som jag mött året innan, och jag funderade mycket på hur det japanska folket skulle kunna leva med detta i framtiden. Och det var i mina grubblerier kring detta som mitt intresse för atomvapenfrågan startade och skälet till varför jag skrev Hiroshima Notes (1981). Vi samtalar om de minnesceremonier över tioårsdagen av jordbävningen i Kobe, som ägt rum i Japan i år, om de människor som överlevt katastroferna. - Det var ungefär tjugo år sedan jag begav mig till Hiroshima för att forska och skriva. Då var fortfarande många av överlevarna unga, i 30-årsåldern. Jag tror att det huvudsakligen rör sig om två sorters mentalt trauma som de har lidit av. Ett av dem är frågor om varför just de förtjänade att överleva. De upplever en känsla av skuld. Men de har också förstått att de måste samla sig, stå på egna ben och börja leva igen, börja arbeta - Det andra traumat är att frånvaron av de fysiska platserna och husen skapar svårigheter att minnas de människor som saknas. På själva nedslagsplatsen fanns en stad med tusen invånare i. Men allt, precis allt i området var borta. Ingen finns kvar som kan berätta. - Jag tror att offren fortfarande lider. Och frågan om Hiroshima lever fortfarande, just nu. Väl medveten om den hågkomna historiens kraft att påverka nuet, ger Hiroshimas historia energi för att arbeta för politisk påverkan. Innan vi möts har jag sett en intervju som Harry Kreisler på UC Berkeley gjorde 1999 med Oe, i vilken han varnade för antidemokratiska tendenser i Japan. Jag undrar om han fortfarande ser dem, och i så fall, hur de tar sig uttryck. - Det finns ohämmade antidemokratiska krafter i kombination med nationalism i Japan. Nuförtiden hyser många fientliga känslor gentemot Nordkorea, och det finns en påtaglig känsla av fara. Regeringen säger att det finns risk för att missiler kommer att avfyras mot Japan. Det finns också en fiendskap i luften mot Kina. - Jag vill försöka bryta detta och har startat ett forum tillsammans med andra författare, som jag hoppas blir den stora vändpunkten. Det är en demokratisk rörelse som inriktar sig kring det föreslagna tillägget som LDP försöker göra till artikel 9 i den japanska konstitutionen, som förbjuder landet att delta i väpnade aktioner i främmande land. Jag hoppas kunna engagera mig i detta under de närmaste fem åren, även om jag inte är säker att jag kommer att leva så länge. Vi talar om hans föreläsning på Akademiska föreningen i Lund 1994, då han fick frågor om sin litterära stilart, och uttryckte sitt behov av att bryta mot den traditionella japanska estetiken. - Jag minns att jag nämnde Yasunari Kawabata - en annan nobelpristagare som skrivit jag-romaner i det vackra Japan till skillnad mot mig, som skrivit om det brutala Japan. Jag tror att det vackra och viktiga hos människan är förmågan att fantisera - om framtiden, och om andra än sig själva - det är gott - liksom förmågan att uttrycka saker precist och exakt. - Min utgångspunkt som författare är unik, understryker han senare när vi talar om hans olika verk och kommer in på A healing family, som handlar om hans liv med den handikappade sonen. - Att leva tillsammans med ett handikappat barn, och lära mig hur han gradvis har kämpat sig igenom svårigheter, har givit mig underliga och speciella förutsättningar för mitt skrivande. Individuellt har Hikari kämpat mot sitt handikapp, tillsammans med stöd från sin familj. - Jag tror att det har en universell mening när det gäller mänskligheten. Och jag tror att litteraturen har förmågan att länka samman individuella frågor och sociala frågor, och att anledningen till varför författandet är en av de professioner som belönas med nobelpriset är att det har en förmåga att länka samman individen, världen, samhället, nationer - även om jag normalt inte tänker i termer av nationer, utan länder - med varandra. Jag frågar honom vad Nobelpriset har haft för betydelse. - Nästan ingenting har förändrats på grund av priset. Jag blev inte superrik, och priset ledde varken till en ökad eller minskad läsekrets. - Jag har haft möjlighet att fortsätta arbeta med det jag vill. Men en stor förändring är att jag nu föreläser i främmande länder. Det har betytt mycket för mig och jag har också under de senaste tio åren haft möjlighet att korrespondera med andra Nobelpristagare, som Nadine Gordimer, Günter Grass och Amartya Sen. - Men det medförde även andra gåvor. Min mor gav mig böcker av Selma Lagerlöf, som jag är en varm anhängare av. Tack vare nobelpriset fick jag besöka hennes hem och vänsällskap, som jag också blev medlem i. Som ett bevis på mitt medlemskap, fick jag en lampskärm tillverkad av gardintyg från hennes hem. Jag uppskattade den verkligen och den är fortfarande i min ägo. Och om en stor jordbävning skulle drabba Tokyo, skulle jag ta den där lampskärmen och fly. Det sista säger han muntert.