ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Affisch med Slettemarks "Sugen".
Affisch med Slettemarks "Sugen".

Hillersberg, Slettemark m.fl:
Bomb culture

ANNONS:
Tidigare artiklar

Salka Hallström Bornold om den totalitära konstens comeback.

Historien lär en saker. Den som tror sig ha sagt något revolutionerande nytt om rasistiska nidbilder i Lilla Hjärtat-debatten bör se Lars Hillersbergs "Skriket", i Galleri Kleerups showroom. För ett uns perspektiv, om inte annat. Bilden av Palme som kroknäst gubbdjur är ändå inte den mest antisemitiska som den ideologiskt grumlige tecknaren gjort.

Vill man fördjupa sig i Hillersbergs underligheter finns boken Brottas med grisar, och dessutom retrospektiven på Kulturhuset nästa år. Han är i ropet, okänt varför. Kanske för att den gamla radikalkonsten i stort är det? Marie-Louise Ekman ställs ut i vinter på Tensta Konsthall (recenserad på dessa sidor 7/11), under sommaren visades Ulf Rahmberg och Lena Svedberg på Borås konstmuseum.

 

Hillersberg brer ut sig redan nu, bland de många gallskrikande rösterna i galleriets exposé över 68:ornas plakatkonst. Knullande rumpor kryllar över grafiska blad, tjocka kukar stoppas i hål, gubbögon muras igen med krossade ägg. Det är en enda grisbrottning till tecknarkonst som likväl bleknar jämfört med Lena Svedberg, Hillersbergs medarbetare på satirtidningen Puss innan hon tragiskt avled som 26-åring: det makabra gubb­slemmets magnifika konstnär. Här finns hon med i en enda plansch, ett titthål in i Svedberg-världen av flummigt förvridna kroppar.

Sture Johannessons silvriga kitschverk "Fishelangelo" (med Kjartan Slettemark)  är också en udda stjärna – ganska ensam i vimlet av slagord och patriarker, svartvitt återgivna som på dåtidens tv. Det onda är väldigt ont, det goda så väldigt gott. Ner med kungahuset, stöd FNL. Fidel som hjälte med blicken i fjärran, Palme som dansande odjur framför flaggan.

Det är inte riktigt så underhållande som man hoppats att se tillbaka på denna naiva period, när konsten kom till i folkets namn och prånglades ut på gatan som billiga bulletiner. Tänket är verkligen totalitärt, uttrycket precis så platt som man inte ville minnas det. I det här urvalet är det också den blinda tron på manliga auktoriteter, gudar och jävlar som curerats fram, radikalkonstens minst klädsamma sida. I till exempel Håkan Nybergs "Råttan" slår en smutsig gnagare klorna i jordklotet, och egentligen är det bara Onkel Sam-hatten som skiljer figuren från 30-talets nazipropaganda.

Men historiskt är det. Mot den här mansdominanta fonden blir kvinnans uppror mycket logiskt. Längst in i ett hörn hänger Ulla Wennbergs minimala träsnitt av en rultig dam som gråter, naken på en soffa. Titeln är mer intressant än verket: "Barlast". Barlast! Jag sänder en tacksam tanke till den kvinnokamp som pågått sedan dess. Så här slemmigt har vi det ju faktiskt inte längre.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄSTA ARTIKLARNA PÅ KULTUR
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
LUNCH MED MONTELIUS/12
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
ANNONS:
POPKRITIKDEBATTEN
DANNE LÄXAR UPP JANNE
ANNONS:
UKRAINA
BLOGGAR
ANNONS:
KULTURPRISFESTEN 2014/TV-klipp
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader