Saigonuniformen, kallar Herman Lindqvist den. Det var en "kortärmad utanpåskjorta i bomull med små fickor för anteckningsblock, bröstfickor och små fack för pennor på vänster ärm". Alla Vietnamkrigets korrespondenter lät sy upp en sån samma dag de anlände i stan, och dess betydelse var naturligtvis långt mer än praktisk. "Min barnsliga fåfänga", erkänner Lindqvist, "krävde att jag bar Saigonuniformen då jag var hemma på sommaren och gick på Operabaren, det dåtida viktigaste tillhållet för journalister och kulturpersonligheter."

Det enerverande och samtidigt avväpnande med Lindqvists memoarbok är att den är full av Saigonuniformer.

Full av gammal hederlig murvelromantik från någon som verkligen riskerat livet för att vara med när det hände – i Prag under den sovjetiska inmarschen, i Phnom Penh när de röda khmererna tömmer stan, i granatkrevaderna vid Gröna Linjen i Beirut. Skjutna libanesiska tolkar drar sin sista suck med Lindqvists hand i sin, exklusiva ögonvittnesskildringar rings in medan deadline nalkas, bomberna regnar kring telexkontoret och förbindelsen kan brytas vilken sekund som helst.

Samtidigt sticks det inte under stol med att jakten på adrenalinkickar, eller just barnslig fåfänga, är en stor del av drivkraften. Det går en rak linje fr Herman Lindqvist. Foto: Foto Nikolai Jakobsenån pojken som slukar Sten Bergmans reseböcker på ambassaden i Helsingfors till reportern i Saigonskjorta framför militärjeepen i Kambodja. Dessutom från pappa pressattachéns särskilda atmosfär av exklusiv herrklubb där diplomater och journalister häller i sig groggar och alla som räknas är med. Lindqvists bok är en kärleksfull orgie i den särskilda sorts journalistromantik där drinkarna med gamla kolleger på Hotel Continental i Saigon är minst lika intressanta som det krig som ska bevakas, eller det faktum att Dagens Ekos korrespondent i Kairo var en bra imitatör blir en anekdot värd att återge.

Såna drivkrafter hade nog Orwell och Kapuscinski också. Fast hos Lindqvist uttrycker sig det grandiosa draget också i onödiga sakfel – P O Enquists ökända citat om horhuset som städas i Kambodja kastas än en gång fram på bordet, fast de röda khmererna nu sägs sträva efter "fred och vänlighet" i stället för "värdighet". Dessutom i lite koketta bekännelser om forna excesser och de försummelser av familjen pojkbokslivet tvingat honom till.

Värre är när det går ut över prosan. Även i de riktigt bra partierna, från Prag, Bangladesh och Kambodja, är prosan onödigt oslipad. Andra kapitel verkar inringda från någon bombarderad telefonkiosk. De värdefulla, självupplevda insikterna – desillusionerade betraktelser från tidigare idealiserade länder som Sexdagarskrigets Israel eller Vietnam efter segern över USA – slarvas bort med några summariska vändningar (och ett par spydigheter mot ideologerna på hemmaplan).

När det inte längre finns några erfarenheter från främmande krig att förmedla slår Lindqvist över i outhärdligt grälsjuka uppgörelser med kritiker av hans framgångsrika bana som populärhistoriker.

Att ältandet av gamla oförrätter är ett oumbärligt inslag när generationens män skriver memoarer har vi lärt oss av Jan Guillou och Leif GW Persson, men åtminstone hos GW fanns det ett stråk av ångest och ärlig självrannsakan som vägde upp skrävlet och revanschismen.

Detta är ytterligare ett monument över en mediepersonlighet på utdöende, den grandiose murveln, världsreportern som är större än världen. Över Saigonuniformen, innan den hängs in i garderoben.

FOTNOT. Jesper Högström recenserar den utgåva av Mitt i allt som förlaget dragit tillbaka på grund av författarens felaktigheter om Karl-Gustaf Hildebrand.