Jag frågade Moderaterna om partiet har sponsrat
Statsministern. Svaret blev nej. Fotografen Henrik Montgomery, verksam på bildbyrån Scanpix, och historieprofessorn Torbjörn Nilsson har alltså gjort denna propagandapärm frivilligt.
Den berättar i text och bild Fredrik Reinfeldts politiska framgångssaga: höjdpunkterna, de vardagliga mötena och ögonblicken bakom kulisserna. Montgomerys emblematiska foto från klimattoppmötet i Köpenhamn, där världens tyngsta ledare och fotbollsfarsan från Täby sitter håglösa på några slarvigt framställda stolar, finns med. Den globala uppvärmningens politiska härdsmälta är här fångad i en enda ruta. Montgomery är onekligen en skicklig nyhetsfotograf, som till detta uppdrag har fått tillgång till regeringschefen även efter att presskonferensen är slut.
Jag skulle inte bli förvånad om Montgomery/Nilsson har haft förra årets omtalade coffeetable-verk med Kennedy,
Portrait of camelot: a thousand days in the Kennedy white house (Abrams), som skolexempel för sitt projekt.
Sällan eller aldrig har en svensk regeringschef skildrats på det här sättet. Å ena sidan presidentlik och grandios, å andra sidan en vanlig, opretentiös karl. Och en sån karl!
De flirtiga bilderna med Fredrik och Filippa känns, fullt påklädda, så intima att jag nästan rodnar. Hon är för övrigt ett av få undantag i denna orgie i mansmys. Trist då att hon mestadels porträtteras som den beundrande, tjänstvilliga hustrun.
Fredrik Reinfeldt ombord på en Hercules 845. Han ska besöka de svenska soldaterna på Camp northern lights i norra Afghanistan. Foto: Henrik Montgomery / Scanpix
Torbjörn Nilsson skriver: "Om en moderat partistrateg fick i uppdrag att konstruera ett statsministerpar skulle resultatet bli närmare identiskt med dagens: Fredrik och Filippa Reinfeldt. Förutom att de är stiliga, skötsamma och samspelta har de tillräckligt med meriter på det gemensamma CV:t". Han tillägger att uttrycket "för Sverige i tiden" är upptaget, men att det annars hade passat detta par perfekt.
Han är inte den som låter något stå mellan raderna. Man behöver knappt kunna någonting alls om svensk politisk historia eller vår samtid för att förstå det han skriver. En prepubertal MUF:are kan få ut mycket av boken.
Bildtexterna, skrivna av Henrik Montgomery, är dessutom distanslösa och käcka. Den som trodde att journalfilmssvenskan spelat ut sin roll trodde fel: "statsministern tar sedan täten när de susar ned för den röda pisten Vargtassen".
Kanske säger det något om vårt politiska klimat att en sådan här glansig, personcentrerad bok kan ges ut mitt i en mandatperiod, tillika med en professor som inställsam, borgerlig historieskrivare. Förr kunde bara socialdemokrater bli föremål för en sådan näst intill officiös hjältedyrkan.
Den högtravande tonen börjar redan i kapitelrubrikerna: "statsmannen", "partireformatorn", "härföraren". Man tror att man har fått tag i en bok om Napoleon.
Fillippa och Fredrik i regeringsplanet på väg till G8-möte i Italien Foto: Henrik Montgomery / Scanpix
Förläggaren borde nog ha ringt den andre Torbjörn Nilsson i stället. Den som är politisk reporter på Fokus och som behärskar konsten att skriva både kunnigt och kul.
För som prosaisk svensk är det lika plågsamt, men samtidigt fascinerande, att läsa Statsministern som det är för republikanen att titta på Året med kungafamiljen. Det är habilt hopsnickrat, men ohyggligt tillrättalagt. Var finns bilderna när Reinfeldt läser Expressen med bilderna på Sofia Arkelsten upplöst i tårar? Eller när han är på väg in på ett krismöte i det inre kabinettet? Jag vill åtminstone se de bistra ryggtavlorna efter att Sven Otto Littorin kastat in handduken.
Skildringen saknar friktion. Reinfeldts enda svåra stund kan omöjligen vara när han misslyckades med att ro i land ett globalt klimatavtal under brinnande finanskris.
I förordet berömmer sig Montgomery och Nilsson för att ha skapat en ny typ av politisk historieskrivning. Det har de verkligen, men inte i en helt positiv bemärkelse. Resultatet påminner mest av allt om nattlektyr för Per Schlingmann.
