Hemsökarna härjar i byn

Publicerad
Uppdaterad
Redan 1895 trakasserades en hemmansägare i Rödeby av hotfulla ungdomar.
Björn af Kleen och Malena Rydell reser till blekingeorten där en gammal historia upprepar sig.
RÖDEBY. Gården där skotten i Rödeby avlossades är lite svår att hitta
Vägskylten är nedplockad. Två förbudsringar uppställda på grusvägen ska ge nyfikna turister kalla fötter. Runt gården, längre in i skogen, ligger polisens blåvita plastsnöre som solkig konfetti över den våta marken. På träden står varningar om att platsen i dag videoövervakas.
Detaljerna är kända och rapporterade. Sex ungdomar fördelade på två mopeder anländer till gården natten till den 6 oktober 2007. Man bär på snöpinnar och påkar. Pappan på gården, jägare sedan många år, tar sitt hagelgevär och skjuter fyra skott. En 15-åring träffas från en dryg meter och avlider. En 17-åring får
livshotande skador. På elskåpet intill grusvägen som leder till gården står nu ”Simon 6/10”.
Inte långt från gården ligger bebyggelsen Svengöl. Här bor 75 personer i villor eller bondgårdar. Det regnar stilla när vi kör mellan husen. För länge sedan, det är över hundra år sedan nu, bodde här skomakare Alfred Svensson. På nyårsdagen 1895 utsattes han för något hemskt. Karlskrona Weckoblad skriver den 5 januari: ”Våldsverk. Från Rödeby skrifves till oss: På Nyårsdagen kommo några slynglar, försedda med pistoler och bössor utanför skomakaren Alfred Svenssons i Svensgöl boningshus och höllo så svårt oväsen, att Svensson måste försöka med yxa drivfa dem derifrån. Alla husets fönsterrutor blefvo inslagna. De innevarande, Svenssons hafvande hustru och en minderårig son, blefvo alldeles förskrämda. Våldsverkarne äro kända och hafva anmälts laga näpst.”

När pappan tog lagen i egna händer i fjol var det en uppseendeväckande händelse. Inget tyder dock på att mopedgängets
intrång på annan medborgares egendom var särskilt unik, med Rödebymått mätt. När Aftonbladets Peter Kadhammar beställde fram anmälningar om skade-görelse och ofredande hos polisen ”studsade” reportern inför ”bunten som innehöll skadegörelse”.
I februari slår någon sönder sex rutor i målsägandens växthus. I augusti misstänks fyra gärningsmän för att ha kastat en sten genom målsägandens växthus. I september skadegörelse på målsägandes vedhög. Senare samma månad anmäler målsägande trakasserier av mopedburen ungdom kring bostaden. På natten har de slagit sönder växthuset med stenar. Hustrun läggs in för stroke.
Peter Kadhammar frågar: är mängden skadegörelse tecken på att något hänt, är Rödeby ”en ort i vardande anarki?”.
 Svaret tycks vara nej. Inget har hänt i Rödeby. Det är själva nyheten. Inte heller slynglarna som Alfred Svensson var tvungen att jaga ur trädgården med yxa nyårsdagen 1895 var några isolerade ligister.
Bondsöner och drängar måste ju roa sig med något på kvällarna, läser jag i en bygdehistorik på Rödeby bibliotek. Vid förra sekelskiftet saknades rullgardiner, berättar skriften Minnen och berättelser från hembygden. Det var roligt att stå
i mörkret och se hur pigkammaren skakade av sig nattsärkarna och
krossade loppor i stearinljusets sken. Spelade man hartsfiol i natten kunde de kvällströtta tro att undergången var nära och de satte sig vid orgeln och gastade om nåd.
I detaljerade handskrivna protokoll från kronolänsmannakontoret framgår hur lantbrukaren Lundgren i Ålabäcke i Rödeby får besök av mörkerklädda karlar som krossar 31 stycken rutor på nedervåningen, 18 på övervåningen, 17 på magasinsbyggnaden och två på stallet. Man kastar in sten på sju till åtta kilo. Lundgren ställer sig på övervåningen, öppnar ett fönster och avlossar pistolskott mot förövarna som aldrig grips. Detta protokollförs 18 maj 1890, en brytningstid då emigrationen från Rödeby når sin topp.
I Uddabygd utanför Rödeby några år senare kryper två berusade män på jakt efter mer brännvin in genom ett fönster. Husägaren plockar ned bössan och en av de berusade, en stenhuggare, dör ögonblickligen. Eftersom skottet avlossas i stugan räknas det som självförsvar och mördaren straffriförklaras. Denna händelse refereras i Minnen och berättelser från hembygden.
 
Ska man slå någon är det lika bra att sikta där det gör ont. Och i Rödeby är hemmet en öm och central kroppsdel.
Vi blir varse det när vi kör fram och tillbaka genom samhället. Alla vi talar med uttrycker förståelse och i vissa fall stor sympati med den 50-årige pappan som ännu sitter häktad.
Konditoriet i Rödeby: fyra pensionärer firar utgåvan av en ny lokal idrottshistoria med wienerbröd.
– Det är så med hemmet, säger man.
– Alla hade handyxa innanför dörren förr i tiden. Kom det någon så dunkade man den i huvudet. Utan tvekan är sympatin hos honom. Särskilt bland oss äldre.
Inga Bergström, hembygdsföreningens starka kvinna, sitter i soffan och berättar att det känns som att läsa en deckare: ibland håller man på förövaren fast man inte borde.
– Det är särskilt tråkigt eftersom det är en gammal släktgård från 1700-talet. Den kanske splittras, säger hon.
– Det är någon som jagas bort från sin hemtrakt…  
Timida människor som inte gjort en fluga förnär…  Ungdomarna hade vapen… även
om det var plankor… vapen som vapen… han var jägare och tog vad han hade…
Vi har knackat på hos Inga Bergström för att förhöra oss om kriminalhistorien. Det är inte mycket här i södra delen av Rödeby, säger hon. Det gick lite vilt till när man växte upp. Det var mycket skog och få lampor. Det hände att man blev jagad, säger hon, men man lärde sig att springa.
I förlaget Natur och Kulturs färska serie om svenska uppror framgår det att Rödebyskogarna fungerade som rekryteringsgrund för Nils Dackes stormtrupper. På 1500-talet kokade ett missnöje bland småländska bönder – Gustav Vasa – och hans fogdar höjde skatterna, inskränkte jakträtten och tvingade Luthers lära på de katolska bönderna som under Dackes ledning då beslöt utmana kungen. Det var bland ”Rödebyskogens fredlösa som några av de mest hårdföra av de första upprorsmännen senare rekryterades”, skriver författaren till Fogdemakt och bondevrede 1500–1718. Rödebyrövarna utan egen mark var primitivt beväpnade. Yxa, pilbåge, stridsklubba, dolk, spjut. Ibland armborst.

Vi knackar på hos Arne Hansson i en röd stuga i slutet av en väg. Han hör inte först. Står i köket och kavlar. Han har snälla mjölkiga ögon och översta skjortknappen knäppt. Han äger tolv hektar och en traktor står på tomten. Huset är från 1870 och han föddes däri.
Arne Hansson minns någon från en tattarsläkt som skar ihjäl en dräng på 70-talet, annars lugnt.
– Man ska ha rätt att freda sig på egen egendom. Man ska inte behöva tvinga väck dem.
Har du yxa i farstun?, undrar vi.
– Nej, men jag är ju jägare, så jag har ju medel om det är så.
Sista stoppet före hemfärd är hos Stig Thorsson, tidigare betongläggare och grävmaskinist som öppnar dörren i underställ och utan darr på rösten säger:
– Han skulle ha guldmedalj för han sköt. På somrarna har de haft getter och får. Då har de slagit upp staket och rivit stängsel. De har släppt ut kaninen. Man ska väl i alla fall få vara i fred på egen tomt och mark.
Vi reste till södra Sverige också i ett annat ärende – att intervjua godsherrar. De respektive gruppernas frasering och handslag skiljer sig en aning, men nu smälter berättelserna ihop. Här har vi bott i generationer. Låt oss förbli här.
”Ingen i familjen har något yrkesarbete och familjemedlemmarna har ett begränsat socialt nätverk och inga arbetskamrater som de kan diskutera sina bekymmer med. Familjen lever isolerat och är inte van vid kontakter med myndigheter”, står det i socialnämndens internutredning kring händelserna i Rödeby.

Man återvänder till Stockholm med misstanken att ens tillvaro här, med Hemnet-länkarna, queerfrågan och NK-kortet, trots allt inte är allas tillvaro. Här och där är folk fortfarande upptagna med att vakta sina hemman.
På nätet skriver den 50-åriga mannens dotter dagbok. I sorgearbetet har släktgården fått en framskjuten plats. På nyårsnatten sitter hon uppe och tittar på videomonitorn
som övervakar gården. På skärmen faller snöflingor. Från Svensgöl syns fyrverkerier.
”Kommer livet någonsin kunna bli normalt igen, även när pappa kommer hem? På xxx (gården) har det aldrig funnits någon tid. Det har bara varit som det varit, ett ställe där vi kunnat komma bort från omvärlden och bara vara oss själva”, skriver hon.
”Pappa och xxx (gården). Nu har båda tagits ifrån mej och det känns som om någon stulit marken under mina fötter och jag faller ner i ett till synes bottenlöst hål, där mörkret tycks så kompakt att jag skulle kunna röra vid det.”
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag