Det brinner i förorten. Men det finns mer konstruktiva sätt att protestera. Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix
Det brinner i förorten. Men det finns mer konstruktiva sätt att protestera. Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix

Hemmaplan

Publicerad

Meningslöst manligt våld är lika meningslöst i Husby som någon annanstans i Sverige.

Jens Liljestrand ser ett vi- och dom-tänkande i den ursäktande kultursidesdebatten.

Jag har aldrig satt min fot i Husby. På den tiden min fru jobbade i Botkyrka var jag ibland i Fittja och Skärholmen, ett par gånger har jag varit i Rinkeby, men nej, min förortscredd är ungefär noll.

Ja, såvida man inte räknar Täby kyrkby som förort? Där, på min dotters mycket fina och prisbelönta skola (F-5) sitter ungdomar om helgerna och röker och dricker, fritidspedagogerna berättar hur de varje måndagsmorgon får sopa upp fimpar, skräp och krossat glas från skolgården. I somras hade kidsen, bland mycket annat, roat sig med att peta in pinnar i nåt slags fläktventil i väggen, sannolikt utan att förstå att det sabbade hela ventilationen vilket ledde till att kylsystemet slogs av och mat för tiotusentals kronor som skolan hade bunkrat inför höstterminen ruttnade i kylrummet och fick slängas. Rektorn berättade om hur hon grät när hon kom hem från semestern och såg förödelsen.

Ungdomarna i det här fallet, såvida de nu representerar genomsnittet i området, har otroligt bra förutsättningar i livet. De är uppvuxna i villaområden i hjärtat av den privilegierade svenska medelklassen. I ett av världens rikaste länder, där medelinkomsten i deras skikt av samhället har ökat dramatiskt under deras livstid, tillhör de både historiskt och globalt världshistoriens mest gynnade tonårsgeneration.

Ändå vandaliserar de skolan - i många fall den skola där de bara några år tidigare själva var elever - och jag kan bara spekulera i varför. För att de har tråkigt. För att imponera. För att de har överskottsenergi som de inte får utlopp för på annat sätt. För att de kan.

 

Men nu skulle vi tala om Husby och det pinsamma, ofta upprepade faktum, att så få journalister har kunskap om "förorten" (ett begrepp som när det används i detta sammanhang alltså inte inkluderar Täby, ej heller Nacka, Värmdö, Lidingö och definitivt inte Saltsjöbaden). Och det är sant att det är ett problem. Att arbeta i en nyhetsorganisation och försöka hitta "röster" från förorten under en vecka som den nyss gångna, kändes ibland lätt parodiskt. Jag ringde runt till skribenter i mitt kontaktnät som har en i sammanhanget trovärdig bakgrund, men ingen av dem hade koll på bilbränderna. En tackade artigt nej med tillägget att han redan hade sagt nej till DN Kultur; den patetiska bilden av hur helvita kulturredaktioner desperat satt och ringde runt till samma begränsade krets av streetcreddiga intellektuella dröjde sig kvar under resten av dagen.

 

Det finns en intressant diskrepans i hur kultursidorna debatterar upploppen. Å ena sidan poängterar man vikten av att inte skilja på "vi" och "dem". Att vi borde sluta prata om att det brinner "i förorten" när det brinner i Stockholm. Inte "där", men "här". Och det är också sant; visst får jag känslan av att de garvade reportrarna på min redaktion talar om en gudsförgäten håla på en krigshärjad kontinent, inte en stadsdel de passerar längs med E18 på väg till Ikea.

Men om det då är mitt Stockholm, vårt gemensamma Stockholm, som brinner om nätterna, varför då denna exotiserande iver att förklara, förstå, ursäkta? Andra former av huliganism, som exempelvis det vanvettiga och enormt resursslösande fotbollsvåldet, behandlas vanligen av kultursidorna som, typ, ett uttryck för patriarkal aggressivitet med inslag av rasism och sexism. Så var är genusglasögonen när vi talar om Husby? Är våldsamma ynglingar inte längre en del av könsmaktsordningen om de befinner sig några tunnelbanestationer längre bort från Råsunda?

 

Behovet av att sätta in det meningslösa manliga våldet i ett "sammanhang" får ibland fullständigt bisarra uttryck, som när Daniel Strand på Aftonbladet Kultur raljerar över... wait for it! ...skolbarnen som städar upp Fittja centrum efter kravallerna, "så att de boende kan fortsätta åka till innerstan för att producera mervärde åt den jobbskatteavdragna medelklassen". "Vad", frågar Strand indignerat, "finns det för andra protestmöjligheter än att bränna bilar?" Tja, rätt många, och nästan alla är bättre och mer konstruktiva, inklusive att skriva vulgärmarxistiskt våldsromantiserande svammel.

Ska vi skriva om förorten som en del av vårt land ska allt inkluderas. Nedskärningar, arbetslöshet och övervåld från poliser ska bemötas som ett lika stort problem i Husby som om det gällde någon annan del av Stockholm eller Sverige. Det är rimligt, det är rättvist, vi måste tänka så.

Men då måste jag också reagera på Husby som om bilarna brann utanför mitt eget fönster, mina barn låg sömnlösa av rädsla för våldet och min fru inte vågade sig ut om kvällarna av skräck för våldsamma gäng. Då är förstörelse i Fittja centrum lika allvarligt som om det gällde den plats där jag, eller för den delen Daniel Strand bor. Då är det krossade glaset och den fördärvade maten på min dotters skola utgångspunkten för hur jag borde känna mig när våra ungdomar i våra områden natt efter natt förstör det samhälle vi har gemensamt.

Det vill säga rasande.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag