Alltfler kulturredaktioner skär ner på inköpen av kvalificerade reportage.
Björn af Kleen ser en yrkesroll försvinna i takt med att auran romantiseras.
I lördagens Expressen uppmärksammade jag det faktum att Dagens Nyheter befinner sig i ekonomisk kris. Enligt ett mejl från kulturchefen Maria Schottenius stämmer det att också kulturredaktionen måste spara. Hon försäkrar dock att sidornas kritiker inte ska behöva lida: ”Vi drar in på allt som inte är kritik och opinionsbildande material och låter bli att köpa in intervjuer och reportage, som vi i möjligaste mån skriver hemma.”
När jag själv började frilansa för fem år sedan skrev jag nästan uteslutande kulturjournalistik av den karaktären: författarporträtt och tendensreportage. DN:s kulturredaktion är inte ensam om att skära i sin frilansbudget för artiklar av det slaget. För en månad sedan erbjöd jag min äldsta arbetsgivare Sydsvenskan sju reportage- och porträttuppslag. Man tackade nej till fem och föreslog att jag skulle förvandla resterande uppslag till ”en krönika”.
Jag inser att mina redaktörer inte handlar utifrån illvilja. Men jag ställer mig ändå frågande till denna prioritering. Den ”journalistiska” kulturbevakningen ska tas om hand av snabbfotade reportervikarier in house, det reflekterande materialet ska enbart presenteras i reaktivt kritik- eller krönikeformat.
Frågan är bara vad vi ska kommentera och kritisera om tidningarna upphör med den undersökande delen av kulturjournalistiken: råmaterialet, diskussionsunderlaget.
En överväldigande del av samtalet i nya medier är just reaktivt. Man kunde tänka sig att de gamla medierna såg en konkurrensfördel i sina möjligheter att också erbjuda förstahandsinformation. Är det konkurrensstress som gör att de gamla medierna vill hålla jämna steg med nätets åsiktsproducenter?
Som journalist har det varit en befriande upplevelse att få skriva i bokform. Både under researcharbetet och i sluttampen av utgivningen av min bok Jorden de ärvde om den markägande adeln försökte jag sälja delar av materialet till tidningar. Refuseringarna såg olika ut – någon redaktör tyckte att godsägarna jag berättade om verkade väl gamla, en annan tidning bollade runt stoffet mellan sina avdelningar utan att finna utrymme någonstans.
Döm om min förvåning när detta osäljbara journalistiska material sedan genererade tjugotalet tidningsrecensioner, flera med beröm om den höga angelägenhetsgraden.
En kompis som är litteraturkritiker i DN skrev för en tid sedan på sin Facebooksida att hon efter att ha läst Gellert Tamas nya reportagebok ville lägga ner allt vad kulturjournalistik heter och bara vara REPORTER.
Inom Dagens Nyheter lär det bli omöjligt att förverkliga detta galna infall. Eventuella honorar har seglat iväg till tidskriften Filter – som med sin gedigna men inte våldsamt analytiska profil i framtiden ska stå för en del av morgontidningens fotarbete (genom att dubbelpublicera material).
Att Bonniers i sina presentpåsar på förra veckans fest för Stora journalistpriset delade ut Ryszard Kapuscinskis Reporterns självporträtt är en ironi av centraleuropeiskt mått. Boken är predikan om vikten av kringresande undersökningar. Är det först när en yrkesroll är på väg ur tiden som den föräras sin romantiska aura?
För min del har bokskrivandet inte inneburit något stort nerköp i fråga om honorar eller genomslagskraft. Men som tidningsromantiker har jag varje dag undrat:
Hur kommer det sig att ett bokförlag med två anställda kan kolportera mitt material, men inte ett av norra Europas största tidningskonglomerat?
