Det är ingen demokratisk rättighet att ha fri tillgång till uppgifterna i Säpos arkiv.
Aron Lund påpekar att personakterna ofta innehåller löst skvaller och lögner.
Det har inte varit en kall vinter, men en och annan har kommit in från kylan ändå. Kallakrigskostymdramat Tinker, tailor, soldier, spy går för fulla hus på biograferna, som bildackompanjemang till fjolårets mest avslöjande debatt - den om de hemliga arkiven.
När regeringsrätten i juni 2010 gav Birgitta Almgren tillträde till delar av Säpos arkiv för att forska om östtyskt spionage i Sverige, var det med stränga restriktioner. Till villkoren hörde att de misstänkta agenternas namn måste hemlighållas.
Snart blev en av de inblandade ändå identifierad - eller snarare identifierade hon sig själv, för att rentvå sitt namn. Före detta flyglottan Marianne Ersson hade beskrivits som dokumenterad Stasispion, men när hon trädde fram offentligt blev det uppenbart att vissa arkivuppgifter varit missvisande (SvD 3/11, 16/11, 16/12).
Historien tog så en Kafka-artad vändning: Ersson vidhöll sin oskuld och Almgren sin anklagelse, men allt material var hemligstämplat och Almgren belagd med tystnadsplikt. Ingen kunde bevisa någonting. Kraven växte på att Säpos dokument om Stasiärenden skulle öppnas för allmänheten, och det var en fullt begriplig reaktion - men en usel idé.
För vad är "arkiven"?
En underrättelsetjänsts personakter består inte av slutsatser bortom allt rimligt tvivel, som sjukjournaler och domslut. De är långa och vindlande personutredningar som ibland fäller, ibland friar, men ofta bara famlar i mörkret efter bevis. De innehåller säkra fakta, men även obekräftade misstankar, anekdotiska egendomligheter, angivaruppgifter, löst skvaller och planterade lögner.
Till spioneri-geschäftets klassiska knep hör dessutom utpressning med hjälp av pinsamma hemligheter ur "de andras liv". Stasi samlade ivrigt på rykten om missbruk, skulder, privata svek, hemlighållen homosexualitet eller äktenskapliga snedsteg, och det gjorde naturligtvis Säpo också. Om inte annat för att ta reda på vilka hållhakar fienden kunde ha på en misstänkt spion.
En forskare som sakligt värderar källornas tillförlitlighet lär i Säpoarkiven finna ett rikt utredningsmaterial att sålla slutsatser ur.
Men i händerna på en slarvig läsare, eller på någon som vill plocka russinen ur kakan för en illvillig tolkning - tänk inte bara skandaljournalistik, tänk bloggosfären - är en personakt rena karaktärsmordvapnet.
Ett exempel på hur lätt arkivinformation kan feltolkas hittar vi hos Säkerhetstjänstkommissionen, som mellan 1999 och 2002 utredde IB-affären och Sveriges övriga agenthärvor.
I SOU 2002:95 diskuteras bland annat hur KPML(r), nuvarande Kommunistiska partiet, hängde ut en exmedlem som polisinfiltratör på grund av att han hade nämnts som källa i flera frisläppta personakter. Men kommissionens forskare hittade inga tecken på att "infiltratören" medvetet förrått sina partikamrater. I stället visade det sig att Säpo hade snappat upp informationen genom telefonavlyssning.
"Ärendet visar", konstaterar rapporten, "på de faror som uppstår när Säpo i dag lämnar ut uppgifter utan att ge någon som helst vägledning om innebörden."
I mitten av december enades regeringen om att hemligstämpeln på Säpos Stasipapper ska bestå, men att det ska bli lättare för forskare att få tillgång till materialet och att den som själv registrerats enkelt ska kunna få ut sin akt. Det var en rimlig kompromiss - men ett rejält kliv tillbaka från de yviga kraven på öppna arkiv, framförda av en bred majoritet i riksdagen och ett par av landets tyngsta ledarsidor.
Här framskymtar ett demokratiproblem som är betydligt större än att två decennier gamla spionmisstankar inte lett till fällande dom: nämligen det lättvindiga sätt på vilket ledande politiker tar ställning i svåra integritetsfrågor.
Många verkade inte ha reflekterat över konsekvenserna av att hälla ut hundratals sidor hemligstämplade personakter i offentligheten. I stället tilläts ryggmärgsreaktionerna råda på bägge sidor blockgränsen, till höger ilskan över kommunistiskt spionage, till vänster misstänksamheten mot Säpos hemligstämplar.
Skälen mot att offentliggöra arkiven har hela tiden varit starka, men svåra att krama ihop till ett snyggt sound bite - förutom det självklara påpekandet att Säpo har legitima arbetshemligheter att skydda.
Det ofta upprepade argumentet att arkiven ska öppnas för att de misstänkta Stasiagenterna "förtjänar det" borde exempelvis falla på sin orimlighet. Även om det bär emot att låta tidigare DDR-spioner gå fria, så skipas rättvisa i det här landet enligt lagboken - eller inte alls.
Att underrättelsetjänsternas arbete kränker den personliga integriteten är naturligtvis en orsak till att de måste underkastas politisk kontroll och forskning, vilket i sin tur kräver att vissa utomstående får insyn i arkiven. Först och främst de folkvalda som ska övervaka övervakarna, men även seriösa forskare (som Almgren eller Säkerhetstjänstkommissionen) och i möjligaste mån också de svenskar som själva har registrerats och visat sig oskyldiga till brott.
Men att retroaktivt ändra sekretessreglerna i syfte att sprida känslig information om ostraffade medborgare till medierna och allmänheten, utan deras medgivande, det är inte att sona det brott mot privatlivets helgd som den ursprungliga övervakningen innebar. Det är att begå det en gång till.
När vi ger våra underrättelsetjänster rätt att tränga sig in i den privata sfären är det ett nödvändigt men i grunden beklagligt övergrepp. Det underförstådda villkoret är att övervakningens resultat, alla inspelade telefonsamtal och kopierade brev, ska behandlas med den respekt som ett sönderbrutet privatliv förtjänar: som något som når så få ögon som möjligt och förstörs när det inte längre behövs.
Även om en del papper måste brännas olästa och några mysterier förblir olösta, så har ingen utomstående "rätt" att veta vad som yppats i förtroende mellan två människor - inte i ögonblicket när det sker, inte 50 år senare. Hemlig övervakning är ett nödfallsingripande, en stöld ur privatlivet, inte något allmänt dokumentationsprojekt.
Och om vår rätt till hemligheter omöjliggör forskarskråets och journalisternas drömmar om en fullödig förklaring, då kan man bara vänligt beklaga: historien är inte bara till för fackmän. Vi ska leva i den också.
