Stefan Jonsson har i
Dagens Nyheter (27/5 och 28/5) skrivit två artiklar om den strukturella diskrimineringen av invandrare och om historien bakom osynliggörandet av Masoud Kamalis utredning. Jonssons tes är att den opinionsbildande klassen sedan några år tillbaka blockerar tanken på att det svenska samhället har rasistiska problem och att dessa är den avgörande orsaken till att bland annat förvärvsfrekvensen bland invandrare är lägre än bland infödda. Därmed öppnas möjligheten att rikta den politiska kraften mot invandrare som individer och ställa krav på egen försörjning etcetera, vilket den borgerliga regeringen nu ämnar göra med ganska stor tydlighet.
Som så ofta är Jonsson mycket vänsteramerikansk i sitt synsätt, vilket ibland är fruktbart i en svensk miljö. Men utan att för ett ögonblick förringa de rasistiska problem som faktiskt finns tror jag att han i huvudsak har fel i sin eländesbeskrivning. Jag tror att Sverige fungerar överraskande bra som invandrarland och att det finns starka skäl för att ha en generell socialpolitik och inte den positiva särbehandling som är vanlig i USA och som är den enda möjliga slutsatsen av Kamali.
Ett grundproblem för Jonsson är hans och vänsterns dåliga självförtroende i synen på vad svenskarna kallar folkhemmet och tyskarna socialstaten. 90-talets olika sociala chocker brukar ju utnämnas till början på slutet för de värdesystem som vänstern hyllar.
Men den motsatta tolkningen är egentligen mer rimlig. Om man ser till det praktiska utfallet under den ekonomiska krisen var trygghetssystemen centrala för att klara den extremt snabba ekonomiska omvandlingen. En tredjedel av industrijobben försvann på bara några år och om Sverige inte hade haft starka a-kassor, kommunal vidareutbildning och en snabb statlig högskoleexpansion hade den sociala nöden satt absolut stopp för moderniseringen.
Sverige avverkade i rekordfart en lång rad av de reformer som de flesta EU-länder fortfarande inte vågar ta i.
Om man på samma sätt ser till det praktiska utfallet vad gäller flyktinginvandringen är det långt ifrån säkert att misslyckandet är så stort som många hävdar. Flyktingkriserna i Iran/Irak/Libanon på 80-talet och Balkan på 90-talet har lösts på olika sätt i olika länder och inget land har perfekta svar i så svåra sociala frågor.
I Sverige var det dock tydligt att socialstaten fungerade som en öppen och inkluderande institution som löste helt nödvändiga praktiska problem som hyggliga bostäder, försörjning och utbildning.
Och samtidigt som många problem fortfarande väntar på en lösning kan man konstatera att Sverige inte har någon omfattande extrem islamism, att svenska förorter inte brinner på somrarna, att förvärvsfrekvensen hos utomeuropeiska invandrare är starkt uppåtgående och att studenterna på de naturvetenskapliga fakulteterna oftare har balkanklingande efternamn än spelarna i det svenska fotbollslandslaget.
Utan en stark socialstat hade invandringen varit detsamma som invandrande fattigdom och knappast accepterats.
De politiska reaktionerna på 90-talets omvandlingar gav i huvudsak också ett starkt godkännande för fortsatt öppenhet och för en stark socialstat.
I valen 1994 – med galopperande arbetslöshet, budgetunderskott och flyktinginvandring – sa valmanskåren ja till det parti som tydligast slog vakt om socialstaten, nej till det enda parti som på allvar försökte slå mynt av invandringen och senare på hösten ja till medlemskap i Europeiska unionen.
Det var ett styrkebesked som bar Göran Persson under 12 långa och framgångsrika år och som i grunden fick borgerlighetens stora parti att ändra uppfattning i centrala frågor.
Det riktigt uppseendeväckande är ju att moderaterna blivit socialpolitiker på allvar. De är numera mycket intresserade av trygghetssystemens funktionssätt och effektivitet och socialstaten åtnjuter återigen reformistisk omsorg efter en alltför lång paus. Det gäller sjukkassorna och a-kassorna, men också de ”socialförsäkringar” som inkluderar invandrare, det vill säga de olika varianterna på socialbidrag. Här liksom överallt annars hävdas en ganska klassisk svensk/socialdemokratisk arbetslinje och det gäller alla – om du kommer från Södermalms krogkvarter, Gällivares glesbygd eller Pristinas förorter är du jämlik inför Anders Borg.
Länder med en svag socialstat, som USA, har av naturliga skäl svårt att inkludera alla och har därför en tradition av riktade åtgärder mot särskilt behövande. Den svenska traditionen är annorlunda. Alla ska med, som någon sa 2006, och det har visat sig överraskande framgångsrikt i en tid då ekonomi och befolkning internationaliseras.
Och då är det av naturliga skäl kontraproduktivt att föra en socialpolitik som riktar sig mot invandrare och som på väsentliga punkter skiljer sig från vad som gäller för alla andra.
Vad den opinionsbildande klassen egentligen är vet jag inte, men jag är ganska säker på att den allmänna uppslutningen kring välfärdsstaten just nu är en mycket starkare kraft än konspirationer mot SOU-utredningar.
PM Nilsson
kulturen@expressen.se
PM Nilsson är tidigare politisk redaktör på
Expressen och arbetar för närvarande med en ny debattsajt.
