Drängen for till marknaden och skvallrade om livet hemma i byn, nu kacklar kärringarna på kyrkbacken. (Har inte Kleens Björn alltid varit lite märkvärdig? Trott att han är nå’t?) Hujedamej, jag skulle inte vilja vara i Björn af Kleens storstövlar på logen på lördag när fulla bonddrängar ska visa tuppkammen. Dags att flytta till annan by?
Jag är inte särskilt intresserad av huruvida af Kleen hade rätt att använda ”vänners” Facebookuppdateringar i en artikel. Där-emot roar det mig att bråket bekräftar den metafor jag själv gärna använder för att förstå dynamiken inom sociala medier: den förmoderna bondbyn.
I bysamhället stöttes avvikare ut ur gemenskapen medan de som lät sina ojämna kanter slipas ner framlevde sina liv i grötljummen homogenitet. Där träffade man aldrig någon som inte var av samma sort som en själv, varje social kontakt var en spegel. Fel åsikt, fel beteende, fel vänner, fel utseende? Ändra eller sorteras bort.
Den genomsnittliga sociala gemenskapen på nätet tycks innehålla ungefär lika många människor som den gamla byn. Hur många följer dig på Twitter? Hur många ”vänner” har du på Facebook? Hur många läser din blogg?
Utbölingar lär sig snart vad som gäller och om de misslyckas: tjära och fjädrar. Skillnaden är givetvis att den elektroniska byn inte är geografiskt begränsad, vilket visserligen gör det mindre straffande att kastas ut, men samtidigt tar bort en del hämmande mekanismer som det verkliga mötet (ja, AFK istället för IRL är idiotiskt) mellan människor tvingar fram.
I den gamla byn fanns det två sorters kändisar. Man hade de globala megastjärnorna (kungen, någon religiös ledare, någon författare, någon hjälte), som var gemensamma för alla bygdens byar, och de lokala storfräsarna, som på byns egna villkor skaffat sig en särskild status: starkast och bäst på något, en mustig karaktär,
eller med en udda erfarenhet i sin personliga historia.
På nätet likadant. Numera känner jag knappt någon som inte är kändis. ”Nu ska vi göra tv”, gick någon förbi i korridoren nyss. Twitter-communityn har sin tysta majoritet och sin lokalkändis. Och ”unfollow”. Bloggaren har sina läsare som kommenterar lokalkändisens dagliga funderingar – och riskerar stängas av. ”Vänner” uppdaterar sin status för varandra, de flesta ganska sällan, några dominerar och blir lokalkändisar. ”Hide”-funktion finns.
Inifrån blir byn alltings mått, världen utanför existerar som kuliss. Tre tweetar från gemenskapen definierar en företeelse eller en människa. Byn har bestämt, där ute fattar man ingenting. Gemenskapens bekräftelse blir viktigare än det där ute, som upplevs som hotfullt.
Den moderna tiden sprängde bondbyn i bitar. Genom massmedierna tvingades vi att möta människor som inte var som vi och inte sällan såg vi då att de samtidigt påminde om oss. Det är en rimlig hypotes att massmedierna bidrog till den ökade toleransen i väst under förra seklet.
Men nu är vi på väg hem till byn, även om vi samlas längs andra dimensioner än i den gamla. Grötljummen homogenitet och värme och kärlek. Besök en digital liten by och se hur invånarna formligen älskar varandra. Bekräfta dem och visa (sakta, försiktigt) att du vill flytta in och snart strömmar värmen emot dig. Tryggheten i gemenskapen, som vi saknat den. Våga inte störa!
Roland Poirier Martinsson
kulturen@expressen.se
Roland Poirier Martinsson är författare och chef för Timbro Medieinstitut.
