Hypnosen gick inte ut på att bota utan på att demonstrera hysterin. Demonstrationsobjekten modellerades i olika dramatiska poser; deras kroppar tycktes knappt lyda under fysikens lagar.
ASTI HUSTVEDT | Medical muses: Hysteria in nineteenth century Paris | W. W. Norton & Company, 372 s.
När vi till vardags talar om "hysteri" avses någon form av överdrivna känslouttryck. Det är ett språkbruk som befinner sig på milsvitt avstånd från den medicinska hysteridiagnos som utarbetades av Jean-Martin Charcot på franska Salpêtrièresjukhuset under andra halvan av 1800-talet.
I boken Medical muses: Hysteria in nineteenth century Paris beskriver Asti Hustvedt (syster till Siri) de hysteriska kvinnorna och den miljö som deras sjukdomshistorier ägde rum i. Utöver de vetenskapliga studierna pågick en utåtriktad underhållningsverksamhet på Salpêtrière. Charcot och hans kollegor visade upp för ändamålet lämpliga hysterikor inför en fascinerad publik. Hans stjärnor var trion Augustine Gleizes, Blanche Wittman och Geneviève Basile Legrand.
Ett sant symptom på hysteri var enligt Charcot förmågan att försättas i djup hypnos, och i detta tillstånd utsattes kvinnorna för mer eller mindre förnedrande försök. Hypnosen gick inte ut på att bota utan på att demonstrera hysterin. Demonstrationsobjekten modellerades i olika dramatiska poser; deras kroppar tycktes knappt lyda under fysikens lagar. Augustines muskler spändes så hårt att hon kunde läggas som en bräda mellan ryggstöden på två stolar. Eftersom huden var så känslig för beröring kunde Charcot skriva på kropparna med hjälp av "pennor" av gummi.
Givet att de hysteriska kvinnorna också drabbades av epilepsiliknande konvulsioner är det inte utan att tankarna går till den besatta flickan i Exorcisten. Traditionen av besatthet - gudomlig likväl som demonisk - förkroppsligades av Geneviève Basile Legrand, som med sina stigmata och ätstörningar under andra omständigheter kanske kunnat ta plats i den katolska helgonskaran.
Charcot själv förtjänar enligt Hustvedt ändå beröm för att han faktiskt tog kvinnornas lidande på allvar. Även om han menade att grunden måste vara neurologisk, så öppnade hans verksamhet dörren till ett mer komplext sätt att se på samspelet mellan kropp och psyke. Vad han inte tycktes varse om var den egna förmågan att suggerera fram såväl tillfrisknande som förväntade symptom.
Det stora sjukhuset framstår nästan som en liten stad i staden, med egna affärsinrättningar och offentliga danstillställningar - Le bal des folles. I vissa fall kunde Salpêtrière fungera som en fristad undan värre övergrepp och utsatthet ute i samhället. De omständigheter som kvinnorna kom från var inte var bättre än tillvaron under Charcot. Han gjorde åtminstone hysterikorna till en form av celebriteter. Personalen på sjukhuset bestod dels av patienter, som i vissa fall blivit symtomfria men kommit att stanna kvar. Så blev fallet med såväl Blanche som Augustine. Den sistnämnda fortfor dock att användas som demonstrationsobjekt, vilket hon till slut fick nog av och rymde - iklädd manskläder.
