Det finns inget tråkigare än pretentiösa utläggningar om mat i litteratur. Ändå förekommer de med förfärande regelbundenhet. Oftast rapar skribenten upp blodkorvar med doft av timjan och hemlängtan, signerade Frans G Bengtsson. Eller så ska det påpekas hur skickligt Ian McEwan låter sin romangestalt Henry Perownes karaktär gestaltas under det evigheteslånga duttandet med en lördags-boullabaisse. Åh, Babette, glöm inte Babette! Och skulle man glömma det så skriver alltid någon besserwisser till läsare och påminner en om Prousts Madeleinekaka. Denna symbolstinna kaka som stötts, blötts i lindblomste och regurgiterats till leda och förbannelse.
Jag säger fuck madeleinekaka – läs Lennart Hellsing istället. Träd in i en värld där maten slipper vara metafor.
Se er omkring! Här är allt annorlunda. Melonen är en grönlandsval, det stekheta isterbandet utgör en inverterad oas på isvidderna där det ljuva oset blandas med den paradoxala parfymen av liljekonvalj. En cheddar skäms så smått över sina vilda färskostdagar. Förvänta dig rim, men aldrig reson när Lennart Hellsing tar sig ton.

Där är fryntligt och frejdigt och just aldrig skrämmande. Där finns många ord små barn finner främmande; Lucidorer, mazurka, bosch och kokott. De låter ju alla som de smakar gott. Kolifejer, sinkaduser, tirader och gamman. De rullar så lätt över tungan allesamman.
Allt serveras i överdåd utom moralkakor. En rädisa blir stor som ett hus den flyter till Mexikos bukt inte som bistånd utan bara på pin kiv. Kusin Vitamin skiter blankt i att göra sin plikt i metaboliska processer för att istället hänga och slänga i en rullgardin på det mest oansvariga vis. Eller kanske är han därtill nödd och tvungen av poesins obönhörliga logik?
Den massproducerade rakryggade fiskpinnen respekteras lika mycket som den notoriskt svårstavade men lättätna abborren. En puddingpastej sätter sig inte på låren, den är enbart ett oumbärligt rimord.
Krakel Spektakel och Britta länsar kiosken och äter upp alla chokladkakorna, lakritspiporna och karamellerna utan att ens få ett karaktärsdanande magknip som straff. Tvärtom ligger de och ser oförskämt nöjda ut med sina stinna bukar i vädret.

Möjligtvis kan anas en viss antipati mot vegetarianen som plikttroget och sjufalt tuggar sin banan, är trevlig som en plastlinjal och eftersträvar utmärkt bajs.
– Det här kan inte vara god barnlitteratur – den är så… så ansvarslös! säger någon, sticker ut ett anklagande pekfinger och får såpbubblorna av ord att poppa framför oss som andäktigt följt deras vindlanden. Men det är för sent, ramsorna ekar redan inom oss och allitterationerna har bitit sig fast. Vi kan rabbla dem i sömnen: Ticketack, ticketack, här kommer Peter palsternack.
Ni måste förstå: Lennart Hellsing är en säkerhetsventil. Inte minst för mig som växte upp på sjuttiotalet i en radikal familj med plakatpolitiska poesiparodier som Sprätten satt på toaletten.
Vi fick lära oss att mat också måste ha ett mål. Fantomen drack mjölk för att det var nyttigt, Bamse åt honung för att bli stark. Såg vi en banan såg vi en symbol för multinationella företags exploatering av tredje världen, ett energirikt mellanmål för oss eller ett potentiellt skrovmål för Karius och Baktus.
När Lennart Hellsing såg sin banan såg han varken konspirationer eller kolhydrater. Han såg den fasta punkt med vars hjälp den trista tillvaron kunde rubbas. En utgångspunkt för att kunna skapa ett helt nytt universum fullt av pladder och piffel. Bananboken blev ett universum där inga av våra naturlagar gällde. Eller jo förresten - pyttepyttelite, bara precis så mycket att vi skulle kunna känna igen oss och skratta.
Hellsings såpbubblelätta nonsens blev ett motgift för alla oss som tvångsmatats med övertydlighet.
För all del. Även Hellsing halkar. Boken Den glada osten inleds med en lång drapa om likheterna mellan osten och människan. Båda kan vara omogna. Höhö. Och så där går det på, pekpinnigheten skrämmer magin på flykten för en sida eller två. Orden vissnar.
Men det tillhör undantagen. Oftast är päronet, citronen, spagettin och paprikan sig själva nog. Alltid lika oklanderligt dekorativa.
Jag säger inte att matmedvetenhet, klarsynthet, och engagemang är av ondo, jag vill inte vara utan böcker som När barnen tog makten och De goda djuren. Jag säger bara att sådana böcker måste balanseras med en redig dagsdos trams: Trollkarlen som förvandlade sig själv till ett glas saft och drack upp sig själv. Shit happens. Han behövde i alla fall inte bekymra sig för hål i tänderna.

Tack snälla Herr Hellsing för maten! Och för att du lärde mig leka med den. Sagosoppan blir aldrig översöt, den mättar som översatt gruffalogröt.
Vi behöver ditt klacksparkande mer än någonsin i en matvärld där ätstörningar och extremdieter blivit till standard, där Gordon Ramseyar gapar om att vinkeln mellan två morotstavar är på liv och död och andra toppkockar på allvar tycker att vanliga människor ska koka gröna bönorna i mjukt glaciärvatten från Frankrike och… Herregud! Vem är det som tramsar egentligen?

Lisa Förare Winbladh
kulturen@expressen.se