”Det hade inte varit okej om de varit män”, tjoar Magnus Sundholm i gårdagens Aftonbladet apropå ”överåriga” Päivi Hackers och Lena Joltons behandling av ynglingar som sökte bartenderjobb i gårdagskvällens Svenska Hollywoodfruar.
Just precis, lille vän. Kontext is everything. Knasiga inslag av den här typen kan få oss att reflektera över hierarkier inom kön, klass och etnicitet. Som du ju försöker göra. Dock med motorstopp, utan att fortsätta till:
Den här sortens könsmobbning och objektifiering har vi (kvinnor som karlar som slavar som homon som funktionshindrade) faktiskt lärt oss att godta som bara alltför okej inom både låg- och högkultur de senaste typ 2 000 åren. Så vems är blicken, vem äger normen, vem riktar strålkastarna?
I det här fallet, igen: ögonen är maskulint blå. Strålkastarna dock lite ruckade. Bara att se och höra kvinnor tala ostört en hel timme är revolutionerande, Anna Ankas nyfeministiska kvackande uppiggande.
Att fruarna framstår som obildade tokstollor med dålig smak är en annan sak. Detta är andra säsongen, de har själva valt. De verkar vilja vara, med Montezamis ord om sina tofsar, ”flimsiga”. Och att pipa om att ”paniken sätter in” när favoritläppstiftet gått ur produktion är mycket mer okej än att dra skarpt när trafiken kärvar eller hamburgerbaren sölar.