Alla författare skriver samma historia om och om igen, sa Jeanette Winterson i Svenska Dagbladet i lördags. Det gäller inte minst danska Helle Helle, specialiserad på vilsna unga kvinnor i utanförskaps-Danmark.

Och som kritiker skulle man kunna säga samma sak om bok efter bok. Det vill säga berömma, om ni ursäktar den risiga metaforiken, hennes "förmåga att raffinerat skruva saften ur sin till synes avsiktslösa och lojt spankulerande berättarstil". Men det finns ju annan frukt än apelsiner.

Vidare är Hemingway och hans isbergsteknik en återkommande referens. Det bultar och spränger mellan de korta meningarna och här konsekventa bruket av imperfekt. Å, om bara den 21-åriga begåvade och snälla Dorte i lilla Glumsö utanför Köpenhamn kunde närvara i nuet – som är slutet av 70- eller början av 80-talet då man lyssnade på Dire Straits i en walkman – och ta sig i fucking kragen. Börja gå på den där kursen i danska som hon är inskriven på men bara låtsas åka in och närvara vid.

I stället ägnar sig Dorte åt att som en städse påslagen kamera, lite som i Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, gå omkring med sin "slutare öppen, helt passiv, registrerande och utan att tänka".

Fast tänker gör hon förstås. På tågen som kommer och går, på sin faster med samma förnamn som hon själv och som bränner ut sig på catering och misslyckas med både att behålla sina män och att få barn och redan är hela 43 skrämmande år.

Faster Dorte är snäll, huvud-Dortes föräldrar kanske inte lika mycket så men ändå halv­okej. Dorte är halvokej på att skriva festsånger, ibland även på huslighet och kvinnlighet i form av skönhet och lågprisshoppning. Dorte orkar inte skriva och läsa som hon borde eller möjligen vore värd. Dorte träffar en massa (för läsaren) förvånansvärt snälla kvinnor. Och killar, vilka hon ligger med utan mankemang. Hon håller sin gråt i schack, försäkrar om att "allt är som det ska". Det händer egentligen ingenting, men man ryser till när det skrivs en lista på "mina möjligheter" och verben "öppnar sig" för henne. En avgrund för alla att känna igen. Helle Helle är specialist på att vara allmän. Ninni på att översätta henne.

En randanmärkning gäller inte tempus utan tempo: lunken är för regelbunden. Flera rytmbyten och en öppnare humor borde ha rymts i hennes presens.