Helena Bergström. Foto: Johan Jeppsson
Helena Bergström. Foto: Johan Jeppsson
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Maja Suslin/Tt
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Maja Suslin/Tt

Helena Bergström till attack mot filmstödet

Publicerad

Här är hela talet som regissören och skådespelaren Helena Bergström höll i riksdagen på torsdagen. 

Hon gick till hårt angrepp mot filmpolitikens uppdelningen mellan folklig och "fin" film.

Jag har arbetat med film i det här landet i närmare 30 år som skådespelare, de senaste tio åren även som regissör.

Sedan 1995 driver min man Colin Nutley ett fristående filmbolag och eftersom vi har jobbat tätt tillsammans från ax till limpa under alla år har jag skaffat mig en tydlig inblick i hur det är att producera film och den enorma bergodalbana denna verklighet innebär.

Jag har alltid följt våra filmer intensivt publikmässigt, nuförtiden är det lättare eftersom jag bara kan gå in på appen i mobilen. Då kan jag se hur många besök det är på SF:s biografer runtom i landet. Häromdagen satt jag och spanade efter ”En underbar jävla jul”, som jag har regisserat och som nu nästan har spelat klart på biograferna. Jag var oerhört intresserad av vilka de fem personerna var som såg filmen klockan 11.20 i Luleå. Vad tyckte de? Tog de till sig budskapet? Hade de roligt? Blev de berörda? Eller tyckte de att det var skit?

Det kan verka nördigt men är man intresserad av hur ens berättelse landar där ute,  är det inte så galet som det låter.

Det går heller inte att komma ifrån att när man driver ett fristående filmbolag handlar det också om ren och skär överlevnad. Kommer vi att kunna producera vidare?

Man har ständigt kniven mot strupen. Det är en verklighet för alla små filmbolag, kommer vi överleva till nästa film?

 

LÄS OCKSÅ: Den svenska filmen befinner sig i kris

 

Det är dyrt att göra film. Det är svårt att finansiera svensk film. Vi lever i ett litet land och därmed har vi också en liten marknad. Det är bara några få filmer som går med vinst. Man brukar säga att en film ska spela in ungefär tre gånger sin budget för att börja gå över till plus. Alla produktionsbolag är beroende av stöd från Filminstitutet för att en film ska bli av. Bred som smal!

Där kom en indelning. Men vi är också vana höra indelningen för svensk film så här:

Kvalitetsfilm eller publikfilm. Som om det vore ett motsatsförhållande!

Jag blir oerhört provocerad av det. Det finns ju inget tydligt svar på vad som är kvalitet, och det som är kvalitet för dig kanske inte är kvalitet för mig. Smaken är som vi alla vet som den berömda baken – delad. Det handlar om vad det är för historier som berättas och hur de berättas! Vilka penseldrag som används.

Själv pendlar jag mellan teatern och filmen. Ena stunden kan det vara Ibsen eller Strindberg på en stor teaterinstitution – nästa en så kallad ”publikfilm”.

När jag fick chansen i början av min karriär att jobba med film var det omvälvande. Jag var med i brett som smalt. En tävlade i Cannes och fick fina recensioner men sågs av få biobesökare här hemma. En annan var en storsatsning om andra världskrigets Sverige som sågs av desto fler biobesökare, men där recensionerna var svalare. Vilken som hade mest kvalitet kan jag inte säga. De var olika, olika typer av filmer och historier. En var lättare att ta tills sig för vår inhemska publik, den andra mer lättillgänglig för en festivalpublik.

 

LÄS OCKSÅ: Reducera inte filmkonsten till politik

 

Efter några år och ett antal inspelningar i ryggen, stod jag 1990 på en inspelningsplats i Norrsundet utanför Gävle och berördes av statisterna som kom med sina dansskor i svarta tygpåsar. Jag hade den kvinnliga huvudrollen i Colin Nutleys ”Black Jack”. En historia om några människor i ett litet samhälle och om deras förhoppningar, längtan och spruckna drömmar i dansbandsmiljö. Jag kom ihåg att jag ringde min kompis när jag kom tillbaka till hotellet efter avslutad arbetsdag och sa ”det är den här typen av film jag vill göra hädanefter”.

Jag tyckte om igenkänningsfaktorn, värmen och Colins lätta handlag i sättet att berätta. Det var en film som jag själv skulle vilja se.

När ”Black Jack” hade premiär kallades den för komedi för att det skrattades i salongen, och jag kommer särskilt ihåg en recension av Nils-Petter Sundgren i ”Filmkrönikan”. Han avfärdade filmen med att den var ren spekulation.

Eftersom 600 000 personer går ut och dansar varenda helg hade filmbolaget bara slängt ihop något, för att få dessa dansanta människor till biograferna. Helena Bergström var, tyckte han, som en nutida Sickan Carlsson, som lättar upp det medelmåttiga.

Det var i den stunden det gick upp för mig att svensk film var så oerhört och obönhörligt uppdelad. Nils-Petter Sundgren blev en symbol för mig.

Efter det, under alla mina år inom teater och film, har jag medvetet utmanat denna gräns.

 

Den smala och elitistiska tyckarkåren är en sak, men det blir ett stort problem när denna enkelspåriga syn även genomsyrar Filminstitutet som ska vara moder- och fadershus för hela vår bransch. Att ha ett stödsystem där det just nu känns som om det är en omöjlighet att få ett konsulentstöd om man vill berätta en historia med bredare penseldrag.

Man blir snabbt hänvisad till automatstödet där filmidéer bedöms efter tidigare titlar och uppskattad publiktillströmning.

Jag har haft nära kontakt med Hannes Holm som regisserade megasuccén ”En man som heter Ove”. Vi hade båda med våra respektive produktioner en oerhört svår resa när det kommer till SFI. Vi hänvisades till automatstödet som då hade ett tak på sex miljoner. Det är inte lätt att uppnå alla kriterier som krävs för ett automatstöd med poängsystem, estimat från distributören på minst 250 000 besök samt att övertyga privata finansiärer om att filmen kommer att vara kommersiellt gångbar.

I mitt fall skulle även filmen bedömas av externa rådgivare då publikestimatets 250 000 besök inte övertygade SFI.

Då blev det ännu värre. Det kändes som man spelade i en fotbollsmatch där domaren dyker upp och förklarar att det mål man just gjort inte gills. Att det måste bedömas av tre utomstående mystiska figurer för att godkännas.

Alltså ändrades spelreglerna under resans gång. Det var nervpressande eftersom vi redan hade dragit i gång vår produktion. Ett negativt besked då hade inneburit en fullständig katastrof för vårt filmbolag. Men som tur var blev vi godkända med två röster mot en och kunde komma i gång med en stram budget eftersom stödsystemet såg ut som det gjorde.

 

Jag vet att SFI med start från 2014 insåg att automatstödet inte fungerade tillfredställande för sitt syfte – att attrahera privatkapital och att nå en stor biopublik. 80 procent av de filmer som fick automatstöd misslyckades med målen. Därav de ändrade spelreglerna.

Problemet med det halvautomatiska stöd som nyligen har införts är att det kommer vara ännu svårare för bredare filmer att få stöd. Inte nog med att man ska övertyga hela världen om att filmen kommer dra in pengar, den ska också bedömas under lupp av SFI. Ungefär det som min film råkade ut för.

Vad gäller ”En underbar jävla jul” och ”En man som heter Ove” blev trots allt slutet lyckligt. Julfilmen sågs inte av 250 000 där det tuffa estimatet låg. Nej, hittills har den sålt 715 000 biobiljetter. ”En man som heter Ove” har slagit rekord och blivit den mest sedda filmen på 32 år med sina 1,6 miljoner biobesök.

Det visar att vi har en publik i det här landet som vill se svensk film! Det var ju tveksamt om den fanns, under ett filmår som 2015.

Efter att ha gått igenom ett intensivt arbetsår med dessa snäva budgetmarginaler är det inte konstigt att både Hannes Holm och jag reagerar när våra filmer används som något slags alibi för att SFI:s stödsystem fungerar.

 

Låt oss hoppa över till siffrorna för de fem svenska filmer som hade premiär under hösten 2015: tillsammans hade de fått 35 800 000 kronor i stöd. Deras sammanlagda besökssiffra? 97 000 personer.

Jag säger inte att de smalare filmerna inte ska göras. För att vi ska ha en blomstrande filmbransch måste det finnas all typ av film. Men det är enkel matematik att räkna ut att den breda filmen är en förutsättning för den smala, och inte tvärtom.

Därför önskar jag att vi en gång för alla kan få en filmpolitik som respekterar all typ av film. Ett Filminstitut som inte är som det tuffa gänget på skolgården, som värderar allt och alla utifrån sina egna och smala preferenser.

Det är så viktigt att också kunna uppmuntra gamla som nya filmmakare att måla sina historier med bredare penseldrag.

Det är så viktigt att det finns tid till reflektion över hur de statliga pengarna fördelas innan ett nytt filmavtal skrivs på. Att inte cementera något förlegat.

Att det finns tid att verkligen förstå vad den höjda momsen på biograferna innebär för den svenska filmens överlevnad.

Att SFI slutar svänga sig med ordet kvalitet som motsats till publikmässig.

Hör hur det låter. Det är faktiskt farligt nära ett publikförakt.

Att det smala är kvalitet medan ni i publiken ute i landet står för något annat. Nej, nej, nej. Så kan framtiden för svensk film inte få se ut.

Låt oss i stället jobba för mångfald på alla plan, på riktigt.

Brett som smalt, högt som lågt, allvarligt och roligt. Då kan vi på allvar få en blomstrande svensk filmindustri.

 

Helena Bergström

Helena Bergström är skådespelare och regissör. Texten är det tal hon höll i riksdagen den 25 februari i samband med den öppna utfrågningen om framtiden för svensk film. 

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida