Nils Schwartz ser Hedda Gabler på Dramaten.
Hur ska man befria Hedda Gabler från sig själv, det intrignät hon har spunnit in sig i, den roll Ibsen har skrivit åt henne? Det är denna feministiska utmaning som har gjort Hedda Gabler till Ibsens i dag mest spelade pjäs på svenska scener.
I en sekundsnabb prolog till Eva Dahlmans uppsättning på Dramatens stora scen ser vi Hedda instängd i en glasbur. När ljuset åter tänds har glasburen förvandlats till ett vardagsrum med fyra långa djuprosa soffor utplacerade i ett opraktiskt arrangemang bakom en fjärrkontrollstyrd glasridå.
Ingen annan än Hedda kan rimligen ha designat den mysmiljön. De elegant midjesmala kreationer som scenografen och kostymören Lehna Edwall har sytt upp åt henne kan vara ett sätt att framhäva låtsad ickegraviditet, men signalerar samtidigt lyxhustru - lyxhustrun som fånge i en home-stylad glasbur, lyxhustrun som offer.
Det är dock inte en norsk Hollywoodfru vi här ser försöka gå genom rutan. I epilogen är Hedda tillbaka i den trånga glasburen, och det sista hon gör innan hon sätter pistolmynningen i utprovad vinkel under hakan är att krossa glaset med kolven. Självmordet är könets befrielseverk, genom det uppslagna hålet i glasburen ska man höra alla förtryckta kvinnor deklamera sin stumma upprorsappell. Eller?
Maria Bonnevie är lysande i rollen. Hon är magneten som drar allas blickar till sig, männens, kvinnornas, publikens, ekonomidirektörens, annonsörernas, reportrarnas, kritikernas. Men är hennes Hedda en frihetsgestalt, ett ledljus i det patriarkala mörkret i 2000-talets sekulära västerländska demokratier? Tror inte det.
Bonnevie är så bra att hon spelar sig förbi såväl regissörens symboliska intentioner som offerrollen och Jeanne d'Arc-accessoarerna. Hennes Hedda leker med andras liv och lustar för att hon inte har något annat att ta sig för. Hon representerar inte något, hon är sig själv nog, och hon är helt enkelt trött på det här satans skitlivet.
Med tanke på männen i hennes omgivning är hennes livsleda förståelig. Sällan har man sett en tamare Eilert Lövborg än Peter Engmans övervintrade sturm-und-drangare eller en mera osjälvständig Jörgen Tesman än Christopher Wagelins nallebjörn.
Den enda som förmår bjuda Hedda någorlunda tuggmotstånd är Peter Anderssons illistigttafsande advokat Brack. Han spelar helt enkelt en gammal välkänd Peter Andersson-gestalt. Det går alltid hem. Till och med Hedda Gabler blir motvilligt attraherad av en rollfigur som utstrålar en så lågmält viril opålitlighet.
