Förra veckan beskrev Julian Assanges försvarare Sverige som ett land där missionärsställningen var förbjuden, där obekväma fångar efter rättegång kunde utlämnas till amerikanerna för tortyr och ett tänkbart dödsstraff samt där polisen var skrattretande inkompetent.
Förutom polisens skrattretande inkompetens är detta en ganska bisarr bild för alla som känner till landet. Men det låter helt rimligt för dem som bara känner det från kriminallitteraturen.
Detta Sverige har blivit ett ställe där monstren strövar fritt. I det medeltida Europa var det ett land där trollpackor samlade in vindar i säckar åt sjöfararna. Numera är det mer ett mörkrets hjärta där kvinnorna har superkrafter. Det beror delvis på Stieg Larsson, eftersom hans hjältinna verkligen är en häxa. Något som borde få oss att begrunda förlusten av vår tro på förnuftet.
Lisbeth Salanders magi betecknas som ”hackande” i böckerna, men har inget att göra med verklig teknologi. Hennes prylar ger henne superkrafter. Hon kan läsa folks tankar genom deras hårddiskar och lyssna på deras samtal via mejl eller telefoner. Att spårlöst stjäla några hundra miljoner dollar tar bara ett par veckor.
Och även när hon ligger paralyserad i sängen med ett kulhål i hjärnan kan hon kommunicera med sina förtrogna över hela världen och upptäcka och överlista skurkar.
Hon är modellerad efter alla ungdomars maktfantasier: den utdömda, romantiska outsidern som har de krafter som krävs för att skaka om hela samhället. Även om det måste påpekas att tonåringar i sängen vanligtvis har drabbats av någon flaska sprit för mycket och knappast ett skott i huvudet avfyrat av fadern.
Larsson är ändå intressant när man tänker på den svenska kriminallitteratur vilken går så långt tillbaka som till 60-talet med Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Martin Beck-deckare. Sjöwall och Wahlöö var precis som Larsson en del av den extrema vänster som betraktade socialdemokrater som högervridna klassförrädare.
Vissa beståndsdelar i den här traditionen är konstanta:
Affärsmän är nästan alltid mördare. Lantbrukare står för elementär visdom och anständighet. Om skurkarna är politiska står de till höger: terroristerna hos Sjöwall–Wahlöö är vita sydafrikaner, en av Larssons superskurkar har hoppat av KGB för att jobba för väst. Ingen förknippar sex med skam och skuld om de inte är kristna – och i så fall är de även perversa mördare.
Men på de 40 år som har gått mellan de två romanserierna kan man se den enorma förlusten av hopp och självförtroende, likaväl som en urholkning av den socialdemokratiska drömmen.
Sjöwall–Wahlöö skrev om sam-arbete inte bara för att de lånade det från Ed McBain – det var ideologiskt viktigt att kollektivet skulle segra. Deras detektiver var förankrade, lyckligt eller inte, i sina familjer. Larssons hjältar är helt individualistiska, utan andra sociala band än de som de själva väljer. Barn påverkar inte deras liv, och om föräldrar dyker upp så är de monster.
Hos Sjöwall–Wahlöö finns föreställningen om en multikompetent stat så länge bara rätt personer styr den, och laglydigheten är i allmänhet stor.
Två påfallande drag illustrerar deras tankevärld:
I en av böckerna förhindras ett attentat på en gästande politikers kortege genom att statstelevisionen övertalas att sända det hela med 20 minuters fördröjning, så att bomben utlöses när politikern redan har passerat. Statstelevisionen är naturligtvis den enda nyhetskällan.
I en annan är det en man som lånar ut sitt jaktgevär till en polis så att denne kan rädda hjältens liv med det – och som sedan omedelbart häktas eftersom han inte har licens.
I Larssons värld har allt detta försvunnit. Serbiska gangstrar mördar efter behag i Stockholm, helt ostörda av annat än Salanders magi och Blomkvists instinktiva hjältemod. På landsbygden finns tungt beväpnade mc-gäng som säljer knark och lagen aldrig kommer åt.
Båda dessa fenomen är hämtade från verkligheten, eller åtminstone medierna. Allt Larsson gör är att överdriva en smula så att myndigheterna, när de inte är direkt maktlösa, är illvilliga. Advokaten som är utsedd till Salanders gode man våldtar henne. Jakten på henne anstiftas av skumma typer inom säkerhetspolisen.
Även om det finns goda jurister och poliser som ägnar sig åt plikttroget tal om att försvara grundlagar och medborgerliga rättigheter är inte staten något att lita på ens när den menar väl.
Den klassiska detektivhistorien återställde ordningen till slut. Det gällde länge även i svensk kriminallitteratur, och det stämmer inte minst hos Sjöwall–Wahlöö och i de inhemska svenska deckare som kvinnliga journalister i 30-års-åldern skriver i stället för chicklit. Men de säljer inte lika bra internationellt som de stora dystopiska äventyren.
När Sjöwall– Wahlöö stod på topp tycktes hela världen röra sig mot en svenskare framtid: vi skulle bli rikare, fredligare, jämlikare och mindre fria.
Allt detta har tydligen redan hänt – varför skulle annars dagens bästsäljare förutspå en framtid som är enslig, otäck, brutal och beroende av häxor?
Andrew Brown
kulturen@expressen.se
Andrew Brown är journalist på Guardian. Han arbetade i många år som Sverige-korrespondent och har skrivit boken
Fishing in Utopia: Sweden and the future that disappeared ( Granta Books, 2009).
Översättning Nina Lekander.
