I dag för ett år sedan avgick Egyptens president Hosni Mubarak. Det syntes vara kulmen av den "demokratiska revolution" i arabvärlden som redan då, innan vinterkylan avtog, kallades "våren".
Det senaste årets utveckling i Egypten, Tunisien och Libyen ger dessvärre inte någon anledning till optimism: i Egypten fick Muslimska brödraskapet, tillsammans med de än mer extrema islamisterna, Salafisterna, cirka 70 procent av rösterna i det första demokratiska valet till landets parlament. Att en bloggare i Kairo nyligen dömdes till tre års straffarbete för att med sina religionskritiska inlägg ha "förolämpat" koranen är bara en föraning om vad islamismens seger kommer att innebära för Egyptens framtid.
I Tunisien segrade också islamisterna när folket fick bestämma, med oroande konsekvenser för kvinnans ställning i det "befriade" landet. Och i Libyen har övergångsrådet deklarerat att landets nya konstitution skall bygga på sharialagstiftningen.
När det ropas slagord på Tahrirtorget och andra platser i arabvärlden, där folket demonstrerar mot sina tyranner, så är det inte främst "Demokrati!" utan "Gud är stor! Allahu akbar!"
Om sekularismen är källan till ett liberalt och demokratiskt samhälle är det svårt att se hur Egypten och andra liknande stater skulle kunna klara en sådan övergång i en tid då den religiösa fundamentalismen är på uppgång.
Om inställningen till judar (liksom till kvinnor och religiösa minoriteter) är en måttstock på graden av demokratisk utveckling - eller åtminstone demokratiska ambitioner - då är den så kallade arabiska våren synnerligen kall, och ingen sommar är i sikte.
Att judehatet blivit en självklar del av den "arabiska våren" bör inte överraska. Arabvärldens medborgare har i åratal matats med statligt styrd antisemitisk indoktrinering.
Ett land som Egypten, som sedan 1979 haft ett fredsavtal med Israel, har varit en ledande spridare av judehat i såväl statskontrollerade massmedier som populärkultur. Ingenstans i världen är Hitlers Mein Kampf och det ökända falsariet om judiska världskonspirationer, Sions vises protokoll, mer populära, och förnekandet av Förintelsen så utbrett, som i arabvärlden.
Samma hatpropaganda som i åratal använts av de arabiska diktaturerna, som förtryckt sina medborgare och lagt skulden för alla misslyckanden på Israel och "judarna", har nu anammats av dem som tidigare kritiserade dessa regimer. På de många Khadaffi-fientliga affischer som satts upp på husväggar i Tripoli och Benghazi framställs den hatade diktatorn som "jude", med davidsstjärnan i pannan och djävulshorn på huvudet.
Den amerikanske journalisten Andrew Engel berättar i tidningen Forward om sitt samtal med en chaufför som under en händelserik resa från den tunisiska gränsen till Tripoli upplyste honom om att "Khadaffis mor var judinna".
Denna information var knappast tänkt som en komplimang utan snarare, enligt den libyske mannen, förklaringen till diktatorns gränslösa ondska.
Väl framme i den "befriade" huvudstaden kunde Andrew Engel under en taxiresa genom Tripoli lyssna på en cd med titeln Rap of the Libyan revolution, där alla de brott som Khadaffi har begått mot sitt folk räknas upp och låten avslutas med uppmaningen till den hatade diktatorn: "Go out, you jew!"
Tidskriften Jerusalem Reports korrespondent i Kairo berättar om de slagord som efter några dagars demonstrationer började dyka upp på stadens husväggar: "Detta är slutet för judarna".
Oppositionens företrädare hävdade att "judarna använder Mubarak för sina planer att behärska hela Mellanöstern". I de regeringskontrollerade dagstidningarna hördes samma tongångar fast innehållet var tvärtom: revolutionen beskrevs som "en israelisk komplott i syfte att återta Sinai".
Mubarakregimen skyllde oroligheterna på "israeliska agenter". Samma slags beskyllningar serverade post-Mubarakregeringens vice premiärminister Yehia El-Gamal efter blodiga konfrontationer mellan muslimer och kristna kopter: allt berodde på "judiska konspirationer".
På samma Tahrirtorg, varifrån Cecilia Uddén i Sveriges Radio entusiastiskt rapporterade om den folkliga revolutionen, angreps och misshandlades hennes amerikanska kollega från CBS, Lara Logan, av 200 män skanderande "Jew, jew!", som av misstag tog henne för judinna.
Efter Mubaraks fall mottogs Muslimska brödraskapets andlige ledare, schejk Yusuf al-Qaradawi, som en hjälte vid det jättelika segermötet på Tahirtorget.
Qaradawi har gjort sig känd för att ha försvarat självmordsterrorism. Hans uppfattning i andra frågor gör honom knappast heller till en trovärdig företrädare för de liberala värderingar som en demokratisk revolution förväntas värna om - schejken förespråkar dödsstraff för homosexuella och anser att en man har rätt att slå sina hustrur.
Nu när Muslimska brödraskapet och andra, i "demokratins" namn, offentligt får framföra sitt budskap ropade folkmassan i den stora al-Azharmoskén i Kairo i slutet av november: "Död åt judarna!"
Först då "demokratikämparna" i arabvärlden inser att den frihet de längtat efter inte kan förenas med antisemitism - eller kvinnoförtryck eller intolerans mot kristna kopter och andra minoriteter - kommer våren till Kairo och Tripoli och Damaskus. Men inte en dag tidigare.
JACKIE JAKUBOWSKI
Jackie Jakubowski är chefredaktör för Judisk Krönika.
