Av de 1 200 invånarna i Svinia, norr om den östslovakiska staden Presov, är hälften romer. De flesta av dem är inhysta i några tvåvåningshus utan el och vatten längs en lerig väg i samhällets utkant. De övriga har trängts ihop i en rad fallfärdiga trånga baracker. Det stinker från omgivande soptippar och från en brunn med förorenat vatten.
För några år sedan startade ett par amerikanska socialarbetare från organisationen Habitat for humanity international ett projekt för att få romerna i Svinia att själva förbättra sina bostäder. Trots en viss inledande misstänksamhet gentemot ”inkräktarna” hade projektet framgång – innan det plötsligt och oförmodat avblåstes av några nyvalda kommunpolitiker år 2003. Inte bara skickade de i väg Habitat – de avvisade den miljon euro i infrastrukturhjälp som EU hade lovat att ställa till förfogande.
Svinia, Jarovnice och Presov – där 2000 romer fryser och hungrar i det gamla tegelbruket som gjorts om till bostadshus med 160 lägenheter – är bara några av de tröstlösa platser där en stor del av de 8–10 miljoner europeiska romerna anvisats bostad.
Dessa orter – skamfläckar på Europas karta – är exempel på apartheid. Det framhåller den schweiziske sociologen Stefan Heinichen i en rapport från 2006.
Sedan 1400-talets början finns romerna mitt ibland oss. De kom från Sindh i nordvästra Indien. De kom inte hit frivilligt, utan på flykt eller som slavar i släptåg efter de turkiska erövringarna. Men de var inte välkomna. På riksdagen i Lindau 1496–97 förklarade representanterna för det heliga tysk-romerska riket att denna mörkhyade folkgrupp skulle kategoriseras som ”fågelfri”. De kunde förföljas, torteras och mördas utan straffpåföljd. På många håll – i synnerhet i Rumänien köptes – och såldes de som slavar ända fram till 1856.
Knappt 600 år efter sin ankomst förföljs, misshandlas och mördas romerna fortfarande i Europa. En kulmen nåddes med folkmordet under Hitlerregimen, då drygt en halv miljon av dem dödades. Efter 1945 fortsatte nazisternas ”zigenarpolitik” – inte bara i Tyskland – fram till 1970, med följd att romerna aldrig fick tillbaka sina egendomar och inte heller fick någon ersättning för sitt lidande. Det dröjde till 1982 innan förbundskansler Helmut Schmidt officiellt erkände folkmordet på sinti och romer och till 1990-talet, innan de 1 500 överlevande från koncentrationslägren fick ett mindre skadestånd. Först i år – 2008 – får sinti och romer ett eget minnesmonument i Tyskland.
Men hatet mot romerna – antiziganismen – lever vidare. Rudko Kawczynski, president för den internationella Roma national congress, framhåller att cirka 3 000 romer mördats mellan 1990–2002 i Östeuropa. Enligt opinionsundersökningar ”hatas” romerna av 90 procent av invånarna i Slovakien och Rumänien, där de utgör 10 procent av befolkningen. Men också 68 procent av tyskarna hyser agg mot romerna, som i Tyskland utgör endast 0,1 procent av befolkningen och i regel är väl integrerade. Med största sannolikhet gäller samma tal för andra delar av Västeuropa.
Antiziganismen är lika oförklarlig som antisemitismen. Till skillnad från fientligt sinnade mongoler, tatarer och turkar anlände romerna till vår kontinent i små fredliga grupper. Journalisten Gabriele Goettle påpekar i en artikel i tyska Tageszeitung att romerna aldrig har erövrat ett land i Europa, aldrig fört ett krig och aldrig grundat en stat.
Trots sin utsatta situation lämnas de europeiska romerna oftast åt sitt öde. Inte ens FN tar sig an dem. Så exempelvis hänvisade FN-förvaltningen i Mitrovica-området i Kosovo 560 av dem till ett giftigt avfallsområde nära ett nedlagt blyverk, då de stod utan bostad efter kriget på Balkan. Efter 31 dödsfall och ett stort antal blyförgiftade barn, vilka senare fick medicinsk hjälp i Tyskland, flyttades lägret av FN till några containrar 50 meter längre bort. Dessa hade tidigare bebotts av soldater, som på grund av förgiftningssymptom förlagts på annat håll.
Inte heller har EU tagit sig an romernas situation. Det dröjde till 2005 innan frågan om integrationen av romerna kom upp på EU:s agenda. Fram till 2015 satsas nu på olika projekt, delvis finansierade av Världsbanken och Soros-stiftelsen i syfte att inlemma romerna i samhället utan att förstöra deras kultur. Så exempelvis har Europarådet och EU startat en aktion för att rädda romernas språk, romanes som härrör ur sanskrit.
Skapandet av arbetstillfällen är nu ett av de projekt som prioriteras. 60–100 procent romerna är arbetslösa och för att få pengar till mat tvingas de vända sig till kredithajar, oftast från den egna folkgruppen. Kan de inte betala tillbaka transporteras de av sina gäldenärer till västra Europa, där de måste tigga ihop till sina skulder innan de får komma hem igen.
Likaså prioriteras skola och utbildning. Hittills har en romsk elit saknats – de som har framgång inom politik, finans och kultur är försvinnande få. Som ”tredje-världen-öar” mitt i Europa utforskas, dokumenteras och kommenteras romerna, men integrationen kommer att misslyckas om de inte själva görs delaktiga i projekten.
Att ”våra” romer är en tillgång som hittills inte fått utvecklas, som ligger i träda, att de på många sätt bidrar till Europas rikhaltighet borde vara en självklarhet. Så exempelvis framhäver Günter Grass, en av få prominenta som stöder sinti och romer: ”Till skillnad från de flesta andra européer som sitter fast i en nationell trångsynthet kan romerna lära oss vad gränsöverskridande mobilitet innebär.”
Som både bofasta och nomader förkroppsligar romerna mer än alla andra det flexibla ideal som är 2000-talets.
Lisbeth Lindeborg
kulturen@expressen.se
Lisbeth Lindeborg är frilansskribent och fil.dr. i statsvetenskap.
