Ett fönster i det judiska församlingshuset i tyska Rostock har krossats. Foto: Thomas Haentzschel
Ett fönster i det judiska församlingshuset i tyska Rostock har krossats.  Foto: Thomas Haentzschel

Hatet i repris

Publicerad
Uppdaterad
I dag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsens offer. Henrik Bachner påminner om att antisemitismen inte är överspelad.
Antisemitismen är sannolikt den mest utforskade av alla gruppfördomar. Även om dess samtida former och manifestationer finns en omfattande kunskap. Men av denna märks inte mycket i den svenska debatten. I stället intas scenen i allt högre grad av debattörer som torgför uppfattningar som saknar stöd i forskningen, men som tycks tjäna en politisk agenda.
En vanligt förekommande myt är att antisemitismen skulle ha upphört eller reducerats till en ytterligt marginell företeelse. Nära förknippad med denna föreställning är också påståendet att antisemitismen ”ersatts” av islamofobin.
Påståendena om antisemitismen som passé tycks intensifieras varje gång som belägg för motsatsen läggs fram. 2001, när en rad rapporter pekade på en kraftig ökning av antalet antijudiska incidenter i flera europeiska länder, slog Jan Guillou ilsket fast att ”vår tids rasistiska sjuka inte gäller judar utan muslimer” (AB 16/4-01).
En liknande uppfattning har till exempel Andreas Malm och Mattias Gardell givit uttryck för.
Malm citerar instämmande en författare som hävdar att ”den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll” varför allt tal om en förstärkt judefientlighet är ”falskt alarm” (DN 18/2-08)..
Och Gardell tycks finna tanken så viktig att budskapet tillkännages redan på omslaget till hans nya bok Islamofobi: ”romer och judar har i olika tidsepoker fått representera ondskan. I dag är det muslimer.”

Vad forskningen visar är något helt annat och betydligt mer sammansatt. Den blottlägger en alldeles reell och i en del länder tilltagande islamofob strömning, men den kan också detaljerat dokumentera en i högsta grad levande och vissa fall stegrad antiziganism och antisemitism.
Den visar också på en fortlevande rasism mot svarta afrikaner (oavsett religion) och asiater. Dessa rasismer möter dock litet intresse, kanske för att de inte passar in i bilden av ”det ’vita’ västerlandets hat och krig mot muslimer”. Detta öde drabbar vanligtvis också förföljelsen av romerna. Ersättningsmytologin är i regel reserverad för antisemitismen.
Ett skäl till detta kan vara att antisemitismen, om den erkänns, komplicerar bilden av rasismen som ett specifikt västerländskt problem. Ett annat kan vara att den uppfattas som ett irritationsmoment i kritiken av Israel och försvårar konstruktionen av Israel och ”sionismen” som huvudsymboler för den ”vita” västvärldens ondska.
Statistik över incidenter visar att antalet attacker mot judar och judiska mål under
00-talet ökat markant i länder som exempelvis Storbritannien och Frankrike.
De antisemitiska incidenterna i Frankrike var, enligt Commission nationale consultative des droits de l’homme, under större delen av föregående årtionde fler än de som motiverades av andra typer av grupphat. Enligt en rapport om hatbrott i Schweiz åren 1995–2009 som sammanställts av Eidgenössische Kommission gegen Rassismus hade 26 procent av dessa antijudiska och tre procent antimuslimska motiv.
Av FBI:s statistik över hatbrott mot (vad som felaktigt kallas) ”religiösa kategorier” i USA framgår att 60–70 procent av dessa under senare år riktats mot judar och cirka tio procent mot muslimer. I Sverige har antalet anmälda hatbrott mot judar under flera år legat relativt stilla, men ökade enligt Brå från 159 stycken 2008 till 250 under 2009. Antalet anmälda hatbrott med antimuslimska motiv sjönk under samma period från 272 till 194.
Hur väl denna typ av statistisk speglar faktiska förhållanden är svårt att säga. Mörkertalet är stort och anmälningsbenägenheten kan se olika ut i olika grupper. Men den ger knappast stöd för bilden av antisemitismen som övervunnen och ersatt av islamofobi.
Det gör inte heller attitydundersökningar. En studie av attityder i åtta EU-stater som forskare vid Bielefelduniversitetet presenterade 2009 visade att i genomsnitt 24 procent av de svarande instämde i det ”traditionella” antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 procent höll med om utsagan att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 procent instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.
En studie som Forum för levande historia offentliggjorde 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till såväl judar som muslimer. En fjärdedel hyser motvilja mot romer.

Till detta ska läggas en omfattande kvalitativ forskning som belagt en allt mer synlig och accepterad antisemitisk diskurs i den politiska mittfåran i flera europeiska länder, som visat hur både klassiska och moderniserade stereotyper återkommande reproduceras i debatter om Mellanöstern, amerikansk politik eller Förintelsens plats i den samtida politiska kulturen. Vanligare blir också att judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik.
En besläktad vrångbild är att extremhögern övergivit antisemitismen för islamofobin. Gardell förklarade nyligen att ”de bruna partierna” i Europa ”växlat sin klassiska antisemitism mot islamofobins i dag mer gångbara valuta” (DN 4/1-11). Påståendet stämmer förvisso för en rad högerpopulistiska partier, men antisemitismen utgör fortfarande ett centralt inslag i många högerradikala partier – ungerska Jobbik och tyska NPD är blott två exempel – och bildar den ideologiska kärnan i Europas vit makt-rörelser.
En tredje osanning beskriver antisemitismen i Europa i dag som ett problem enkom i muslimska grupper. Denna villfarelse exploateras systematiskt av islamofoba krafter för att underblåsa bilden av ”muslimerna” som hotfulla extremister. Hos Sverigedemokraten Ted Ekeroth, till exempel, förvandlas frågan om antisemitism till ”arabernas och muslimernas judehat” (Newsmill 26/2-10).

Det är väl belagt att det i stora delar av den muslimska världen finns en kraftfull och många gånger statssanktionerad antisemitisk strömning som har globala verkningar. Olika studier har också visat att antijudiska attityder är förhållandevis utbredda i muslimska grupper i flera europeiska länder.
Men det betyder inte att antisemitismen i Europa kan reduceras till uppfattningar och handlingar hos en begränsad andel muslimer.
Fördomar och hat mot judar finns hos en rad olika grupper och är starkast i högerradikala opinioner, vilka i regel även avskyr muslimer. Som Bielefeldstudien visar är judefientligheten därtill mest utbredd i länder som Ungern och Polen, alltså i länder med en mycket liten muslimsk befolkning men med en djupt rotad och av kristendom, nazism, kommunism och nationalism formad antisemitisk tradition.
De antimuslimska strömningar som kan iakttas på olika håll i Europa utgör utan tvekan ett allvarligt problem. Men kampen mot denna företeelse har inget att vinna på att andra fördomar och rasismer förnekas, förtigs eller bagatelliseras.
Myten om den avsomnade och ”ersatta” antisemitismen har lika lite i den seriösa debatten att göra som propagandan om ”muslimernas judehat”.

Henrik Bachner
kulturen@expressen.se

Henrik Bachner är idéhistoriker. Hans senaste bok är Judefrågan – en debatt om antisemitismen i 1930-talets Sverige.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag