Hassan Loo har utvecklat sitt författarskap. Foto: Cato Lein
Hassan Loo har utvecklat sitt författarskap. Foto: Cato Lein

Hassan Loo Sattarvandi: Belägring

Publicerad
Uppdaterad
Hassan Loo Sattarvandis andra roman återvänder till debutbokens Hagalund några år tidigare.
Nina Lekander rycks med, vilt protesterande mot huvudpersonens adrenalinstinna uppgivenhet.
Så har man plågat sig igenom ännu en svensk roman. Jag orkade åtminstone först bara läsa den i små portioner, fick så ont i magen och kanske nästan lika stora kvävningskänslor som den 15-årige jagberättaren Caspian, och om ni ursäktar kritikerklyschan: lika klaustrofobisk som titeln antyder är sannerligen Belägring.
Vi är tillbaka i Hagalund, lite tidigare än i debutromanen Still, någonstans i slutet av 80-talet. I läsögonblicket pågår patriarkatet bland annat i form av Elin Ekselius P1-dokumentär Bölden som sprack om (inte minst förspelet till) Kungsan­kravallerna 1987, en illustrativ "unga mäns våld"-episod i Daniel Adam-Rays Sommar i tisdags, massvåldtäkter av lesbiska i Sydafrika och till och med den senaste i raden av värstingarnas värsting Anders Behring Breivik.
Visserligen är den sistnämnde inte underklass från miljonprogrammen, och inte odlar Caspian och hans kompisar några direkta konspirationsteorier eller är mer rasistiska än andra. Men, nu med en politisk kliché: det utanförskap - och den ensamhet - som Hassan Loo Sattarvandi åter gestaltar är minst lika hjärtskärande i denna hans andra, påstått särskilt svåra, roman som i den ­första. Eller ännu värre eftersom personerna, delvis desamma som i debuten, är så unga.

Och jag som nyss skickade tillbaka den inbundna katalog över Norra Real, Södra latin och ytterligare ett par innerstadsgymnasier som lurendrejarna till skolfotografer skickade till oss vars ungar gick ut trean i våras. Fy vilken segregering, så många svensksvenska och adliga efternamn och förutom ett och annat adoptivbarn alla blonda, därtill välfriserade och märkesklädda i nästan exakt samma stil.
Nu tänker jag i stället: gud vilken tur.
De flesta av dessa medelklassens formstöpta 18-åringar har en hyfsad tillit till vuxenvärlden och lärarkollektivet, vill ha bra betyg, gå vidare till högskola samt syndar inte mycket mer än att sova för länge, röka gräs, dricka öl och tro att lägenheter och programledarjobb ska komma flygande medelst trolleri eller tack vare föräldrarnas jobb och kontaktnät. Skulle må bra av lite mera jantelag. Har i förekommande fall en annan sorts ångest än Loo Sattarvandis gestalter - för vilka jantelagen är rena muren.

På denna belägrade plats tror ingen ungdom på någonting, varken de vuxna eller sig själva. Killarna klamrar sig fast vid en stenhård machokult(ur) fylld av hat, trakasserier, lögner, våld och rädsla.
Flera gånger vill jag, såsom ett småbarn på teater, gripa in och ropa till Caspian:
Tro nu för en gångs skull på någon enda av de lärare som säger att du är begåvad, kan bli vad du vill och måste plugga vidare på ett bra gymnasium! Våga strunta i din dumma "bästa polare" Agge! Våga krama den vackra och våldtagna Gloria!
Men Caspian svarar, "utmattad av hat":
"Vilket skitsnack! /.../ "Som att jag skulle kunna ändra på saker bara för att jag så jävla gärna vill, bara för att jag vill på allvar så skulle det betyda att saker skulle förändras och att alla hinder som står i vägen skulle flytta på sig..."

Kanske inte ändå. För hemma sitter en övergiven, traumatiserad och oseende morsa med samma gamla fågelbok som hon bläddrar i dagarna i ända, bedövad av tabletter. Den alkade granngubben slår ljudligt sin fru år ut och år in. I trappuppgången stinker det piss. Rädslan urholkar själen.
Jag försöker igen:
Men du är ju skitsmart, Caspian! Växlar sömlöst mellan svart klarsyn, färgglad fantasi och poetiska passager när du halvsovande över skolbänken skapar egna världar där du antingen slår skiten ur läraren eller tänker dig stjärnorna "som små eviga cigaretter som gudarna röker på".
Icke.

Skönt i alla fall att Hassan Loo Sattarvandi utvecklas adekvat. Här stör mig sällan eller aldrig den partiella monotoni som fanns i Still, och även om han missbrukar "som att" (och aldrig skriver "som om") och en enda mening kan bre ut sig över flera sidor utan skiljetecken finns hela tiden rytmisering, tempo och feber nog för att hålla läsflåset uppe. Det är just bara modershjärtat och politisk förtvivlan som får en att lägga ifrån sig romanen då och då.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag