ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Hassan Loo har utvecklat sitt författarskap. Foto: Cato Lein
Hassan Loo har utvecklat sitt författarskap. Foto: Cato Lein

Hassan Loo Sattarvandi: Belägring

ANNONS:
FAKTA

ROMAN
HASSAN LOO SATTARVANDI Belägring | Albert Bonniers, 224 s.

Visa merVisa mindre
Hassan Loo Sattarvandis andra roman återvänder till debutbokens Hagalund några år tidigare.
Nina Lekander rycks med, vilt protesterande mot huvudpersonens adrenalinstinna uppgivenhet.
Så har man plågat sig igenom ännu en svensk roman. Jag orkade åtminstone först bara läsa den i små portioner, fick så ont i magen och kanske nästan lika stora kvävningskänslor som den 15-årige jagberättaren Caspian, och om ni ursäktar kritikerklyschan: lika klaustrofobisk som titeln antyder är sannerligen Belägring.
Vi är tillbaka i Hagalund, lite tidigare än i debutromanen Still, någonstans i slutet av 80-talet. I läsögonblicket pågår patriarkatet bland annat i form av Elin Ekselius P1-dokumentär Bölden som sprack om (inte minst förspelet till) Kungsan­kravallerna 1987, en illustrativ "unga mäns våld"-episod i Daniel Adam-Rays Sommar i tisdags, massvåldtäkter av lesbiska i Sydafrika och till och med den senaste i raden av värstingarnas värsting Anders Behring Breivik.
Visserligen är den sistnämnde inte underklass från miljonprogrammen, och inte odlar Caspian och hans kompisar några direkta konspirationsteorier eller är mer rasistiska än andra. Men, nu med en politisk kliché: det utanförskap - och den ensamhet - som Hassan Loo Sattarvandi åter gestaltar är minst lika hjärtskärande i denna hans andra, påstått särskilt svåra, roman som i den ­första. Eller ännu värre eftersom personerna, delvis desamma som i debuten, är så unga.

Och jag som nyss skickade tillbaka den inbundna katalog över Norra Real, Södra latin och ytterligare ett par innerstadsgymnasier som lurendrejarna till skolfotografer skickade till oss vars ungar gick ut trean i våras. Fy vilken segregering, så många svensksvenska och adliga efternamn och förutom ett och annat adoptivbarn alla blonda, därtill välfriserade och märkesklädda i nästan exakt samma stil.
Nu tänker jag i stället: gud vilken tur.
De flesta av dessa medelklassens formstöpta 18-åringar har en hyfsad tillit till vuxenvärlden och lärarkollektivet, vill ha bra betyg, gå vidare till högskola samt syndar inte mycket mer än att sova för länge, röka gräs, dricka öl och tro att lägenheter och programledarjobb ska komma flygande medelst trolleri eller tack vare föräldrarnas jobb och kontaktnät. Skulle må bra av lite mera jantelag. Har i förekommande fall en annan sorts ångest än Loo Sattarvandis gestalter - för vilka jantelagen är rena muren.

På denna belägrade plats tror ingen ungdom på någonting, varken de vuxna eller sig själva. Killarna klamrar sig fast vid en stenhård machokult(ur) fylld av hat, trakasserier, lögner, våld och rädsla.
Flera gånger vill jag, såsom ett småbarn på teater, gripa in och ropa till Caspian:
Tro nu för en gångs skull på någon enda av de lärare som säger att du är begåvad, kan bli vad du vill och måste plugga vidare på ett bra gymnasium! Våga strunta i din dumma "bästa polare" Agge! Våga krama den vackra och våldtagna Gloria!
Men Caspian svarar, "utmattad av hat":
"Vilket skitsnack! /.../ "Som att jag skulle kunna ändra på saker bara för att jag så jävla gärna vill, bara för att jag vill på allvar så skulle det betyda att saker skulle förändras och att alla hinder som står i vägen skulle flytta på sig..."

Kanske inte ändå. För hemma sitter en övergiven, traumatiserad och oseende morsa med samma gamla fågelbok som hon bläddrar i dagarna i ända, bedövad av tabletter. Den alkade granngubben slår ljudligt sin fru år ut och år in. I trappuppgången stinker det piss. Rädslan urholkar själen.
Jag försöker igen:
Men du är ju skitsmart, Caspian! Växlar sömlöst mellan svart klarsyn, färgglad fantasi och poetiska passager när du halvsovande över skolbänken skapar egna världar där du antingen slår skiten ur läraren eller tänker dig stjärnorna "som små eviga cigaretter som gudarna röker på".
Icke.

Skönt i alla fall att Hassan Loo Sattarvandi utvecklas adekvat. Här stör mig sällan eller aldrig den partiella monotoni som fanns i Still, och även om han missbrukar "som att" (och aldrig skriver "som om") och en enda mening kan bre ut sig över flera sidor utan skiljetecken finns hela tiden rytmisering, tempo och feber nog för att hålla läsflåset uppe. Det är just bara modershjärtat och politisk förtvivlan som får en att lägga ifrån sig romanen då och då.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: