Samtidigt som Haruki Murakami blev författare på heltid började han också att springa – kortare sträckor varje dag och ett maratonlopp om året. Om detta handlar Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
Det är Murakamis övertygelse att skrivandet är en antisocial aktivitet som utsätter författaren för destruktiva krafter, vilket kräver fysisk träning som motvikt. Eller som han säger: ”en osund själ kräver en sund kropp”.
I bokens anspråkslösa ton finns här och där ett släktskap med den svårfångade kvalitet som gör Murakamis bästa romaner (i synnerhet Fågeln som vrider upp världen) så lockande. Men trots all löpning blir prosan överlag mer slapp än spänstig. Bäst är ett par återbrukade artiklar, som skildrar hans upplevelser under ett maraton- och ett 100-kilometerslopp.
Annars har Murakami en tendens att säga allting minst två gånger, hur trivialt det än oftast är. Och sedan ändå lyckas säga mot sig själv. Under oupphörliga försäkringar om att han bara yttrar sin ”personliga mening”. Som om det skulle kunna röra sig om någon annans.
Jag köper gärna Murakamis jämförelse mellan att löpa ett maratonlopp och att skriva en roman – jag vet åtminstone hur ansträngande det senare är. Men Vad jag pratar om när jag pratar om löpning känns mindre som en seriös långdistanssatsning än som ett antal privata och ibland halvhjärtade träningsrundor.