Malte Persson läser tredje delen av Haruki Murakamis IQ84.
Den som gillade de två första delarna av Haruki Murakamis trilogi 1Q84 bör absolut även läsa den tredje. Den som inte gjorde det bör låta bli. Jag tillhör tyvärr sistnämnda grupp, och kan bara konstatera att samma långsökt övernaturliga thrillerhopkok här får en ännu mer långrandig fortsättning. Dock är jag tacksam över att tredje delen innehåller färre utförliga men sexualupplysningsliknande samlagsscener.
Helt kan jag dock inte ogilla Murakami. Även denna bok innehåller en del charmerande knäppa detaljer. Och det är imponerande hur han av mestadels föga originella byggklossar lyckas sätta ihop något som är omisskännligt hans eget. Han utnyttjar deckar- och skräckklichéer i romaner som sedan bryter mot alla "så skriver du en bestseller"-regler. Och som ändå blir bestsellers...
Ibland kan jag även uppskatta Murakamis omständlighet. När han obekymrat låter sina romanfigurer gå omkring och pyssla med sitt, påminner det mig om det rofyllda tempot i vissa tjocka romaner från gångna och mindre stressade sekler:
"Klockan halv sex lagade Tengo en enkel middag och åt den. Han var inte hungrig, men han hade knappt ätit något till lunch och tänkte att det var bäst att stoppa något i magen. Han gjorde en sallad på tomater och wakamealger och åt en skiva rostat bröd. När klockan blev kvart över sex satte han på sig en olivgrön manchesterjacka över en svart höghalsad tröja och lämnade lägenheten."
Men lika ofta - och i 1Q84 oftast - känns omständligheten slarvig och onödig. Murakami upprepar även oväsentlig information i det oändliga, ibland flera gånger på en och samma sida. Och jag kommer att tänka på det som flera Murakamiläsare oberoende av varandra sagt mig, och som jag själv också tänkt: att han var bättre när man läste honom i engelsk översättning.
Inte så att jag tvivlar på Vibeke Emonds kompetens; snarare handlar det om att svenska översättare generellt lägger sig närmare originaltexten, vilket i princip är vällovligt. Men det skulle också kunna innebära att de inte i samma grad utsätter Murakami för den redigering han så väl skulle behöva.