Luften gick ur många hårt pumpade ballonger när ständige sekreteraren tillkännagav namnet på årets Nobelpristagare i litteratur.
Harold Pinter! Ähum... Harold Pinter?
Det hade knappast någon väntat sig. Man börjar så smått misstänka att det är själva poängen med valet, att ingen väntat sig det. Ungefär som Göran Persson tycks Svenska Akademien numera finna ett egenvärde i själva överraskningsmomentet, i att få presentera ett namn som får kannstöparna att verka fåraktiga.
Dario Fo. Elfriede Jelinek. Och nu alltså, Harold Pinter.
Den sistnämndes betydelse och konstnärliga kvaliteter kan knappast ifrågasättas. Ingen kommer heller att försöka.
Men Pinter är ju inte bara en stor dramatiker. Han är också, och numera framför allt (om man ska tro vad han själv lär ha sagt i en intervju), politisk opinionsbildare och aktivist.
Som sådan har han inte sällan sagt och gjort viktiga och modiga saker. Så till exempel var det Harold Pinter som på The Institute of Contemporary Arts i London den 6 februari 1990 i Salman Rushdies påtvingade frånvaro lånade denne sin röst. Det hade då gått ett år sedan ayatolla Khomeini utfärdat sin fatwa över Rushdie. Pinter läste nu upp sin till livet hotade författarkollegas Herbert Read-föreläsning med rubriken "Is Nothing Sacred?"
"Om religionen är ett svar, om politisk ideologi är ett svar, då är litteraturen en förfrågan", sa Rushdie med Pinters röst.
Tar man sig en titt på Harold Pinters politiska utspel de senaste åren hittar man få frågor, ännu färre svar, egentligen bara ett enda: USA.
USA är roten till allt ont, varför det måste finnas något gott, eller åtminstone något värt att försvara, i och hos alla, och allt, som ogillas av USA och dess vasaller (föraktligast bland dessa Tony Blair).
Så ser av allt att döma Harold Pinters världsbild ut. Den äger en komplexitet som får rollerna i en ordinär amerikansk såpa att framstå som närmast outhärdligt nyanserade och sammansatta.
Det är förklaringen till att Pinter för några år sedan lät sig enrolleras av The International Committee to Defend Slobodan Milosevic. Milosevic var/är USA:s fiende, och måste därför försvaras. Att Milosevic också var belägrade, fördrivna, slaktade bosnienmuslimers fiende betydde av allt att döma mindre, ja nästan inget alls.
Detta selektiva engagemang kastar, vill jag hävda, en tvetydighetens skugga också över Pinters kritik mot kriget i Irak. Jag tvivlar inte på uppriktigheten i hans avsky för Bush och Blair. Tvärtom. Men denna avsky förefaller så enorm, att man kan fråga sig om den ger plats för särskilt många andra känslor eller argument.
Framstående konstnärer är inte alltid subtila politiska tänkare. Faktum är att motsatsen är vanligare. Kraftfull konst skapas inte sällan ur extremistiska temperament. Poesin är granne med den politiska prilligheten.
Att Harold Pinter tycks tro att Jugoslavien föll sönder i krig och slakt därför att USA och småimperialisterna England och Tyskland ville åt olja vid Kaspiska havet minskar inte suggestionskraften i hans dramatik, men däremot gör det mig mindre intresserad av hans omvärldsanalyser.
Och att Pinter inte tycks vilja känna igen en fascistoid folkfördrivare när han ser honom minskar trots allt något den respekt man gärna vill känna inför en Nobelpristagare i litteratur.
