Frågan, ärendet, traumat, sorgen och förfärligheten överskuggar denna gång själva teaterupplevelsen. Susanna Alakoskis berättelse om en syster och en bror i en missbrukarfamilj rör upp så det ryker i sin scenversion. Nanny Nilssson har dramatiserat romanen, och berättar i den enda rollen enkelt, argt kanske, sårigt, men också lätt och rakt igenom ett liv av medberoende, medlidande, medskuld. Det är en mycket bra timslång gestaltning, och det som ringlar ner genom seende och hörande är förståelsen, i alla fall en liten stund, av missbrukets fasor.

"Hon som är jag", säger hon ofta och glider från jaget till tredje person i berättelsen om Anni och Sami, och hur hon själv, trots allt klarar sig, medan det går illa för brodern. Föräldrarna försvinner i alkoholism, och Sami glider allt längre utför med knark, knarkhandel, stölder. Gång på gång, ofta förgäves, tar systern kontakt, den barndom de delat har skapat ett starkt band.

Värst var familjehögtider. "Julen är den tid då det smäller till. Julen är mammor som flyger genom rummet. Flyger borden, flyger en stol, flyger glasen. Julen är vi lägger oss under sängen. När det blir tyst ligger vi kvar."

Det som skänker vidd och djup åt skildringen är att den vidgar perspektiven, visar hur omvärlden och samhällets institutioner sviker, blundar, inte vill se, inte kan förstå. Skolan, socialtjänsten, kyrkan stöter ut och stigmatiserar, stämplar och föser undan.

De "lyckade" familjerna med sina kristallkronor och bokhyllor blir som en ointaglig fästning för den som tappat fotfästet. Nanny Nilssons gestaltning är som starkast när den låter ett sökarljus svepa över mer än det nära. Betraktaren dras obönhörligt in i medskuld och medlidande.