Nils Schwartz om en roman som liknar en annan.
På sista sidan i sin nya roman tackar Hans Gunnarsson en vän för "den tändande gnistan". Kan det ha varit en rekommendation att läsa Dag Solstads lilla roman Genans och värdighet (1994)? Det finns hursomhelst så uppenbara likheter mellan romanerna att Gunnarsson utan vidare kunde ha tagit över norrmannens titel. Den hade rentav varit bättre, eftersom Försmådd lite för tydligt pekar ut vad som kommer att ske.
I båda romanerna är huvudpersonen en äldre lärare som med eller utan egen förskyllan hamnar på kant med såväl det rådande tidsklimatet som med kollegor och elever. De gör sitt bästa för att upprätthålla sin värdighet alltmedan genansens rodnad sprider sig på deras lätt alkoholplufsiga kinder.
En skillnad mellan romanerna är dock att Solstads norsklektor skildras i tredje person, medan Gunnarssons pensionsfärdige historielärare framträder i jagform. Det markerar lustigt nog en omvänd distansering till huvudpersonen från författarens sida. Tredjepersonen gör det lättare för Solstad att smyga in sin egen oro för den humanistiska bildningens förfall i huvudpersonens medvetande. Gunnarssons jagberättare markerar redan genom den lite prudentliga stilnivån att han ingenting har att göra med Gunnarssons egen tankevärld. Tvärtom blir romanen en plågsam avklädning av huvudpersonens självbild så att säga inifrån och ut.
Den 66-årige historieläraren Ingvar har antisemitismen som sitt specialintresse och har på lediga stunder skrivit en essä om det beryktade Bollhusmötet i Uppsala och dragit paralleller till rasistiska tendenser i dagens samhälle. Han umgås lite med en 94-årig Förintelseöverlevare i den mindre stad där han utövar sin lärargärning.
Han hyser också en inte alldeles sund nyfikenhet på skolans kvinnliga rektor, vilken håller sitt privatliv utanför all kollegial insyn. Han hittar på olika förevändningar för att besöka henne, en till en början diskret påflugenhet som ger honom oönskade inblickar i hennes erotiska liv och försätter honom i den ena pinsamma situationen efter den andra.
Det blir för läsaren efterhand allt uppenbarare att Ingvars förment fläckfria självbild inte håller för närmare granskning. Gunnarsson knackar konstförfaret på de cementerade livslögnerna så att de liksom krackelerar av sin egen inbilskhet.
Hade Ingvar varit en aning mindre apart, kunde läsaren rentav börjat fundera på sina egna idiosynkrasiers hållbarhet. Nu förblir Ingvar hela tiden en gestalt som man betraktar utifrån, så jagberättare han är. Solstads Elias kryper läsaren mycket närmare inpå skinnet, fastän författaren håller honom på avstånd.
