Som massmedialt monster var Thomas Quick alldeles oemotståndlig i början på 90-talet. Hade Sverige verkligen fått en egen Hannibal Lecter i knätofs? En fullfjädrad seriemördare, sadist och kannibal – som med tiden skulle erkänna sig skyldig till 29 ouppklarade mord? Det verkade för bra för att vara sant. Och det var det ju också. Ändå uppträdde de som om det vore sant: åklagare, polis, advokater, mentalvård och medier skapade tillsammans en varelse som kallades Thomas Quick.

Fullproppad med psykofarmaka vallades han i skog och fjäll och grustag i Sverige och Norge, för att peka ut var han grävt ner sina offer. Sällskapet runt honom betedde sig som en sekt. De kanske inte direkt tillbad honom, men de trodde på honom. Intensivt trodde de på honom, och fick honom också fälld för åtta bestialiska mord.

Quick var en känd mytoman, som hade fått halva Kopparbergs län att ana ugglor i mossen, så den här kretsen av jurister, poliser och psykologer borde ha tagit åtminstone Steg som övertygade. Foto: Kenneth Paulssonnågra av Quicks egna uppgifter med en nypa salt. Men de lät konsekvent saltkaret stå orört, och strösslade med god tro.

Varför? Hur i himmelens namn var det möjligt?

Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare besvarar inte de frågorna, men tvingar oss att ställa dem. Hur ska man nu kunna låta bli att tillsätta en medborgarkommission, något som Hannes Råstam önskade. Han avled i cancer innan boken hunnit komma ut.

Råstams bok är "en rasande uppgörelse" med det svenska rättsväsendet säger omslaget.

Det är den inte alls. Den är tvärtom en lågmäld och resonerande uppgörelse, och det gör den så mycket mer effektiv. Spännande som en bra deckare är den likafullt.

Det är alltid lätt att sitta med facit i hand, och Råstams bok är ett slags facit för alla motsägelsefulla uppgifter och direkta felaktigheter som polisutredningarna över Quick-morden innehållit.

Vi tar några flagranta fakta ur högen. Quick påstod att han mö Hannes Råstam  rdat första gången som fjortonåring. Men vid mordet på Thomas Blomgren i Småland hade Quick tydligt alibi. Det var hans konfirmationsdag hemma i Dalarna, då unge baptistgossen Sture både blev ordentligt döpt och konfirmerad i vittnens närvaro, i stället för att sexmörda i Växjö Folkets park.

Vid ett antal mordtillfällen ska Quick ha kört bil kors och tvärs genom Sverige, flera år innan han hade körkort, eller ens kunde köra bil.

När Quick skulle lämna signalement på den norska nioåriga flickan Therese, beskrev han henne som rågblond med stora framtänder. Hon var svarthårig och brun-ögd, med stora gluggar i överkäken, där hon just tappat tänderna. Han beskrev hennes lilla idylliska by, som i själva verket var en betongförort.

Vid det spektakulära dubbelmordet på det holländska paret Steghuis som tältade i Appojaure och blev knivhuggna genom tältduken, vidhöll Quick envist att han använt en kort, bredbladig kniv. Alla huggen var gjorda med en smal filékniv.

Man letade där Quick pekade, men hittade aldrig någonting, trots att man lade ner miljoner på att gräva, sålla jord och tömma små sjöar.

Inte i något enda fall fanns tydlig teknisk bevisning mot Quick, inga spår av DNA eller fingeravtryck eller lämnade persedlar.

Länge hoppades åklagaren Christer van der Kwast på de små brända benfragment från Norge, som en expert påstod härstammade från en flickkropp. Hans hopp grusades brutalt när en annan expert slog fast att det inte alls rörde sig om människoben, utan bränd masonit.

Hannes Råstam staplar lugnt alla dessa fakta, och det blir en jättehög. Upprörande är att Iscensättning.  läsa om alla förhör som "försvinner" i polisen Seppo Penttinens utredningar, särskilt de förhör med syskon och släktingar som med kraft avvisat Quicks påståenden om hemmet som en plats för misshandel och övergrepp.

Det mest bisarra kapitlet utspelar sig på Säters sjukhus, där läkare och terapeuter verkar ha smittats av patientens galenskap.

Avsnittet med de två läkarna som teraperar Quick och i smyg vallar honom på brottsplatser utan polisens kännedom har inslag av svart komik.

Vid ett tillfälle springer Quick till ett "gömsle" där han påstår att han hittat två fingerben från ett av sina offer. När läkarna vill se bevisen förklarar patienten att han "ätit upp dem"! Man kan förstå den dubbla förfäran hos dessa två Kalle Blomkvistare i landstingsrock.

Andra som har mycket att förklara är Quicks försvarsadvokat Claes Borgström, som i allt godtog Quicks erkännanden, och dåvarande JK Göran Lambertz. Han kunde inte se några uppenbara brister i alla dessa utredningar, där man ensidigt letade efter bevis på Quicks skuld, och förkastade allt annat.

Hannes Råstams bok om Quick är något mer än en kopia av hans tv-dokumentärer. Här ger han sina meningsmotståndare all trovärdighet han kan. Särskilt gäller detta Dalademokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson.

Stigson är den reporter som är mest insatt i Quickmålets olika turer. Råstam återkommer gång på gång till att han är Stigson tack skyldig, för alla de artiklar han skickat, för alla dörrar han öppnat. Ingen slår dalareportern på fingrarna när det gäller fakta, men när fakta motsäger hans övertygelse så beklagar han det, men hans tro förblir orubblig.

I boken ger Hannes Råstam också anständig plats för de kritiker som anklagat honom för att i tv-programmen nonchalera eller undertrycka de grova våldsbrott Sture Bergwall bevisligen hade begått innan han blev "Thomas Quick".

För även om den så kallade Sätermannen inte hade begått ett enda av de åtta mor Quick vallas runt. Foto: Torbjörn Gustavssond han erkänt och dömts för, så har han dock tidigare dömts för upprepade övergrepp mot minderåriga, och knivhuggit en man svårt.

Det är inte bara Gubb Jan Stigson som har blivit upprörd när tunga opinionsbildare som Leif GW Persson och Jan Guillou kallat dessa Quicks tidigare brott för "petitesser". Det var de inte.

Må vara att Sture Bergwall inte är en mördare, men han är en svårt psykiskt sjuk person med många människors förstörda liv på sitt samvete.

Medielogiken vill ha svarta skurkar och vita hjältar, alltså kräver medielogiken nu jubel för Quick, som rentvådd och frälst. Men medierna får besinna sig, både av hänsyn till patienten Sture Bergwall, och av hänsyn till Quicks alla reellt existerande brottsoffer där ute i verkligheten.

Det är de människorna som åklagaren, polisen och psykvården trampade på ännu en gång, genom att kräva största möjliga tystnad av skeptikerna och i stället av alla krafter kränga biljetter till Cirkus Quick.