Povel Ramel var osentimental - tråkiga saker var tråkiga enbart för att de tråkade ut folk. Han var slagfärdig, galen, vass, utan att slå över till det omdömeslösa och elaka.
Jo, en gång, när han gjorde parodi på "Snoddas", men den ångrade han.
För två år sedan stod jag på tröskeln till hans hem i Lidingö. Med bultande hjärta, han var lika stor som Skalle-Per, har alltid funnits, gick jag uppför trapporna i hallen i den sympatiskt ostylade Ramelska villan.
Han var briljant, tillmötesgående, men samtidigt vresigt kritisk, han väjde elegant bort från allt som riskerade att bli longörer. Jag sporde förgäves efter glipor, revor, djup. Symtomatiskt. Det är inte för livets bottenlösa hål jag dyrkar honom, utan för att hans förmåga att se det komiska i precis allt. Knäppupp. Relax. Koppla av.
Nu står jag på tröskeln till att skriva en runa och känner mig på pricken så självkritisk som Povel när han prövar upptakter i "Min ordkynniga penna" och till slut kapitulerar och frågar efter "Röster i Radio".
Vad sjutton ska man fiska upp? Povel har gjort en gigantisk strut karameller för Monica Z", Margaretha Krook, Martin Ljung, Brita Borg och en hel hoper svenska artister.
Han har behandlat snart sagt varje företeelse. Man kan inte hålla högtidstal, gå ut i skogen, spekulera i om folk har avlidit, titta på småfåglar, fråga efter tvålen, åka rymdraket, ha baksmälla på en måndag, vara turist, gå barfota, öppna en kokosnöt, dricka punch, fjäska för direktörn, spela Fia, äta sukiyaki liksom i princip alltså om man säger liksom alltså. Och så vidare. Utan att tänka på en visa.
Allt har Povel diktat och tonsatt, med sina lika inspirerade som noggranna verser. Med en oförliknelig känsla för språkmelodi och musikalisk variation. Povel kunde stilar. Litterära som musikaliska som mänskliga. Han var pastischernas profet och lyrikens lekledare. Han gjorde humoristiska exposéer över den svenska musikhistorien och visade den flippade sidan av folkliga favoriter som Jules Sylvain, Birger Sjöberg, Lasse Dahlqvist, Bellman och Evert Taube. Povel genomskådade dem allihop.
Jag måste ha fått hela min sextiotalistiska ironi från Povel. Konsten att se på sig själv lite från sidan. Självkritiken.
Somliga undviker hans Wencheperiod, fnyser åt "Semlons gröna dalar" eller stönar över det studentikosa ordvrängeriet. Låt dem. Själv har jag storögt och storörat följt med på Povels konstnärliga forskningsprojekt beträffande språkets och musikens knasmöjligheter. Och begapat hans spretiga teckningar, där han med barnslig fantasi kan uppfinna ”idkare” bara för att det låter så kul och nöjet att rita dem; gökmånare Docke, melondonator Fryntling.
Ordvrängare Ramel är borta.
Återstår hans livsverk och lingonben, och ett eländigt klagande enligt ”Visa i Kråknedan”.
”Ej längre hörs en spelglad fink som muntert mot mej bjäbbar,
men här och var i tallebröset blänker stora svarta näbbar.
Fy burr.”
