I dag är det svensk premiär för den första filmen i Millenniumtrilogin.
Ann Heberlein medger att Lisbeth Salander fyller ett förbjudet behov.
Från Medea till Thelma & Louise, brudarna i Death proof och den lilla nymfen i Hard candy – vårt behov av hämnerskor tycks omättligt. I dunderhiten ”Allt som är ditt” härom året sjöng Annika Norlin aka Säkert att ”dom jävlarna ska skjutas” och hela Sverige sjöng med: lex talionis i sin prydno. Immanuel Kant, retributivismens – låt straffet motsvara brottet – främste förespråkare, skulle hoppat jämfota av glädje.
”No more tears now: I will think of revenge” sa Mary Stuart, drottningen av Skottland. Det låter som något Lisbeth Salander skulle kunna ha sagt, bortsett från att det är svårt att tänka sig att hon någonsin fällt en tår.
Salander, denna osannolika hjältinna som tar vad hon vill ha, gör vad hon vill, säger vad hon tänker och ger missdådarna vad de tål älskas av både kvinnor och män. Hyperbegåvad och emotionellt handikappad är hon skoningslös mot de onda och i kväll, när Män som hatar kvinnor har premiär, kommer publiken att applådera när hon ger den ene efter den andre vad de förtjänar.
”Den skyldige förtjänar att lida”, skrev Kant och när vi sitter där i biomörkret är det lätt att hålla med honom. Utanför, i verkligheten, ansluter sig de flesta civiliserade människor till det rättviseparadigm som filosofen Charles K B Barton kallar ”antihämnd”: hämnden är ett motbjudande och primitivt uttryck för människans natur när den är som sämst.
Ändå njuter vi, som egentligen tycker att det är ociviliserat att hämnas just för att vi betraktar oss som civiliserade, av Beatrix Kiddos hämndorgier i Kill Bill och Lisbeth Salanders blodiga vedergällning. När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi.
Kanske inte bara på film förresten – minns ni Lorena Bobbit, hon som skar pitten av sin man när han sov? Lorena frikändes trots sitt erkännande. Kastreringen betraktades som en ursäktlig och fullt förståelig handling eftersom hon blivit misshandlad av sin man i flera år. Det hela avskrevs som ”självförsvar” trots att mannen sov under lemlästningen och rimligen inte utgjorde något hot mot Bobbit just då i alla fall.
Rape and revenge-genren går ut på att den våldtagna och förnedrade kvinnan ger igen, ungefär som Bobbit. Hon tar tillbaka makten och återerövrar det som plågoandarna försökt ta ifrån henne.
Till rape and revenge räknas både riktigt motbjudande saker som I spit on your grave och exempelvis Kill Bill-filmerna. Huvudsaken är att den svaga blir den starka, maktlöshet förbyts till makt.
Etnologen Bengt af Klintberg diskuterar i Contemporary legends den rikliga förekomsten av moderna sägner om hämnd och menar att de tillfredsställer ett behov hos människor som upplever sig vara maktlösa. Sägnerna ger oss möjlighet att ge utlopp för förbjudna känslor av hämnd utan att behäftas med skuldkänslor.
Psykoanalytiker som intresserat sig för känslor av hämndgirighet ger af Klintberg rätt: hämndgirigheten kan fungera som försvar mot känslor av skam, skuld, förlust och sorg genom att vreden riktas utåt i stället för inåt.
Oj. Vad är det för fel på alla oss som gillar Lisbeth Salander? Vad är det för oförrätter vi går och grunnar på? Och varför är det just kvinnor som hämnas som attraherar mest? Antagligen för att kvinnor fortfarande är sårbarare än män, har mindre makt och därför betraktas som mer rättfärdiga än män när de plockar fram sin AK47:a och går loss på fienden. Den svaga blir stark och den onde får vad han förtjänar. I alla fall på film.
