Jag är inte någon militärexpert och avstår från att bedöma om de israeliska bombningarna av Gaza kunde vara mer välriktade eller mindre intensiva.
Eftersom jag i årtionden har varit oförmögen att skilja mellan goda döda och onda döda, eller som Camus sade mellan ”misstänkta offer” och ”privilegierade bödlar”, är jag naturligtvis också bestört över bilderna av dödade palestinska barn.
Men när detta väl blivit sagt, och när man räknat med den våg av galenskap som återigen – liksom alltid – griper vissa medier när det handlar om Israel, skulle jag vilja påminna om några fakta.
1. Ingen regering i världen och inget annat land i världen utom detta förtalade och diaboliserade Israel skulle gå med på att se tusentals granater ramla ner över sina städer i åratal: det märkligaste i sammanhanget, det verkligt förvånansvärda är inte Israels ”brutalitet” utan dess långvariga återhållsamhet.
2. Det förhållandet att Hamas Kassamraketer och nu också dess Gradmissiler har dödat så få människor bevisar inte att de är hemgjorda, ofarliga och så vidare, utan att israelerna skyddar sig, att de lever gömda i källare i sina hus, i skyddsrum: en mardrömslik tillvaro på nåder till ljudet av sirener och explosioner – jag har varit i Sderot och jag vet.
3. Det förhållandet att de israeliska granaterna omvänt skördar så många offer betyder inte – som den här veckändans demonstranter påstår – att Israel ägnar sig åt någon medveten ”massaker”, utan att ledarna i Gaza har valt den motsatta inställningen och exponerar sin befolkning: en gammal taktik med ”mänskliga sköldar” som gör att Hamas liksom Hizbollah sedan två år placerar sina ledningscentraler, vapenförråd och bunkrar i bottenvåningen på bostadshus, sjukhus, skolor och moskéer – effektivt men motbjudande.
4. Mellan de enas inställning och de andras finns det hur man än ser på saken en grundläggande skillnad, en skillnad som man inte har rätt att bortse från om man vill skapa sig en rättvis bild av tragedin och av medlen att göra slut på den: palestinierna skjuter mot städer, eller med andra ord mot civila (vilket enligt folkrätten är ett ”krigsbrott”); israelerna siktar mot militära mål och åstadkommer utan att syfta till det civil förödelse (något som i krigets terminologi bär namnet ”kollaterala skador”, ett namn som visserligen är avskyvärt men ändå anger en verklig strategisk och moralisk asymmetri).
5. För att nu vara riktigt precis måste man erinra om ytterligare ett förhållande som den franska pressen har varit märkligt tyst om, ett förhållande som såvitt jag vet saknar motstycke i något annat krig eller i någon annan armés beteende: under flyganfallen har den israeliska armén systematiskt ringt upp Gazabor (den anglosaxiska pressen talar om 100 000 samtal) som lever i närheten av ett militärt mål och uppmanat dem att lämna platsen. Att detta inte förändrar familjernas förtvivlan, de krossade liven och blodbadet är självklart, men att det är så det går till är inte helt utan betydelse för den sakens skull.
6. Och när det gäller den fullständiga blockad som har påtvingats ett utsvält folk som saknar allt och försatts i en humanitär kris utan motstycke (sic) så är detta inte heller alldeles korrekt rent faktiskt: de humanitära konvojerna har ända fram till markoffensivens start rullar oavbrutet förbi Kerem Shalom. Bara den 2 januari kunde 90 lastbilar med livsmedel och mediciner köra in i området enligt New York Times. Jag vill också påminna om att israeliska sjukhus när jag skriver detta fortsätter att ta emot och vårda skadade palestinier varenda dag.
Striderna kommer att upphöra mycket snart, låt oss hoppas det. Låt oss också hoppas att kommentatorerna snart kommer till sans igen. Då kommer de att upptäcka att Israel har begått många fel genom åren (missade tillfällen, långvarigt förnekande av palestiniernas nationella krav, ensidighet) men att palestiniernas värsta fiender är dessa extremistiska ledare som aldrig har velat ha fred, aldrig velat ha en stat och aldrig tänkt sig något annat tillstånd för sitt folk än som verktyg och gisslan. (Det var bedrövligt att se Khaled Mechaal lördagen den 27 december, när hotet om den efterlängtade israeliska motattacken avtecknade sig: den enda uppmaning han kunde rikta till sin ”nation” var att man skulle ”offra nya martyrers blod” – detta yttrade han från sin bekväma exil i Damaskus.)
I dag finns det två alternativ. Antingen återupprättar de muslimska bröderna i Gaza vapenstilleståndet som de har brutit och upphäver den stadga som bygger på att man förkastar ”den sionistiska entiteten”: de ansluter sig till det kompromissvilliga lägret som gudskelov oavbrutet utvecklas i regionen – och fred skapas.
Eller också envisas de med att betrakta sitt folks lidande som en ypperlig tändvätska för sina återuppvärmda lidelser, sitt galna, nihilistiska och ordlösa hat – och då är det inte bara Israel utan också palestinierna som måste befrias från Hamas förfärliga grepp.
Bernard-Henri Lévy
kulturen@expressen.se
Bernard-Henri Lévy är fransk filosof och författare.
Översättning Jan Stolpe
